Fariseernas surdeg

För bra länge sedan hade jag en diskussion med en medvandrare om det här med att följa Jesus i vardagen. Någon gång under samtalet sade hon med en suck: "Tänk om Gud ville släppa ner en papperslapp från himlen varje morgon med direktiv om vad han vill att jag ska göra under dagen!"

"Nja", svarade jag, "det har ju Gud faktiskt redan prövat, och det gick inte så bra!"

"Hur då, vad menar du?"

"Jo, han släppte ju ner två stenlappar på Sinai, men inte hjälpte det så värst", svarade jag...

Fariseismen har ju förklarats på många sätt, så jag tänkte egentligen bara ta upp en aspekt på detta mångfacetterade komplex. Men jag tror att det är en viktig aspekt!

Fariseismen startade efter att folket kom tillbaka till Israel efter den babyloniska fångenskapen. De skriftlärda var mycket medvetna om att den olycka, som drabbat folket, hade kommit som följd av folkets vägran att lyda Guds lag, och de drog den slutsatsen att något måste göras för inget sådant skulle hända igen.

Man skulle alltså kunna säga att det var rädsla och trygghetsbehov som gav startskottet till fariseismen. Man ville säkerställa att man skulle veta att göra rätt, och att folket skulle få undervisning om vad som var rätt, så att ingen ny straffdom skulle komma!

Som en extra försäkring började man arbeta på det som kom att kallas "de äldstes stadgar", detta för att ingen ens skulle komma i närheten av att bryta mot Guds bud! Tanken var att innan man kom så långt att man bröt mot Guds bud, skulle man redan ha brutit stadgarna, och blivit vederbörligen korrigerad. På Jesu tid fanns det över sexhundra sådana stadgar!

Det som gjorde de här reglerna tilltalande, var att de gav ett slags trygghet! Allt var inrutat och begränsat, så att man kände sig säker på att ha allt rätt ställt med Gud, och inte riskera att någonsin komma på kant med Honom - bara man höll stadgarna!

Man skulle ju då vänta sig, att när Gud själv kom för att besöka sitt folk, då skulle dessa ivriga gudsdyrkare vara hans främsta bundsförvanter. Det gick tvärtom.

Jesus höll nämligen inte stadgarna, och därför upplevdes han som ett hot!

Trygghetsbehovet är något väldigt djupt och starkt i oss. Går man och petar på människors trygghet, då får man räkna med reaktioner, och värst blir det om man börjar peta på någons falska trygghet!

Stadgarnas trygghet var nämligen falsk. Långt ifrån att fylla det tänkta syftet, hade de i stället lett till att man hade gjort Guds bud om intet för sina stadgars skull! Långt ifrån att förstärka Guds lag, den som var tänkt att vägleda människor att leva på ett sådant sätt att de inte hade sönder sig själva eller varandra, hade de lett till en situation där de, som höll i de religiösa tömmarna, lade bördor på andra utan att hjälpa till att lyfta dem!

Och Jesus river ner den falska tryggheten. Kallar den en surdeg, och varnar för den.

Eftersom trygghetsbehovet finns kvar i människan, lever också fariseismen vidare i nya skepnader. Det här grunddraget, en trygghet som baserar sig på lärosystem i stället för på Jesus, det finns fortsättningsvis kvar i varje ny skepnad, som fariseismen dyker upp i.

Kravet på att alla, som vill bli godkända, ska hålla de uppställda stadgarna, det finns också kvar. Oviljan att vara med och lyfta bördan finns också kvar - fortfarande vill man inte vare sig lyssna eller försöka förstå andras sätt att tänka.

Kärleken som uppbygger är fortfarande ersatt av kunskapen som uppblåser, där den här jäsningen har kommit igång.  Guds bud blir fortfarande satta på undantag - aldrig alla, men alltid några.

Och de hårda reaktionerna, när någon petar på stadgetryggheten, de finns också kvar.

Vad händer då med korset, när den här degen jäser? Jo, det försvinner. Som väntat.

Det försvinner i den falska tryggheten, där man inte längre i verkligheten litar uteslutande på Guds nåd i Kristus, litar så helt på den att man har råd att visa Kristi sinne mot sina medmänniskor. Det försvinner, där man själv avskiljer sig från andra för att inte riskera att på något sätt bli "besmittad", och också vill avskilja sina anhängare från andra, för att de med desto större iver ska hålla sig till en själv.

Det försvinner i den ära, som man söker och får av varandra inom den likasinnade gruppen, försvinner därför att man inte längre söker och är nöjd med den ära, som kommer från Honom som ensam är Gud, äran att få kallas Hans barn och kristen!

Det försvinner i den egna rättfärdighet som visar sig i uppblåsthet över den egna kunskapen och insikten, där man aldrig kommer fram till den kapitulation inför Herren, som säger. "Allt det som förut var mig en vinning, det räknar jag nu som avskräde för att vinna Kristus, lära känna Honom, och bli delaktig i kraften från Hans uppståndelse!"

Och utan det har man ingen sann vila för egen del, och inte heller har man längre den äkta tryggheten i Honom, som kallar oss till sig för att vi ska få ro, att erbjuda andra.

Evangelium har nämligen ingen annan trygghet att erbjuda än den, som blev fullbordad för oss på Golgata, och det frågar inte efter något annat än att man tror på Honom som dog där!

"Hos oss är man försiktig, och håller väl ihop

vår lära, den är riktig, hos oss hörs inga rop

på förnyelse och bättring - jodå, för de andra!

som i sitt mörker vandra,

och inte vill förstå

att de ju borde gå

till oss för att få ljus!

(Fast vi umgås ej med skurkar, och hedningar och turkar)

bristerna, dem gömmer vi bak putsade fasader

och syndarna, dem dömer vi just efter lagens rader

och syndare är alla, som inte är som vi

på alla sorters villoandar kan vi sätta pli

Myggorna, dem väljer vi att noga sila bort

kamelerna, dem sväljer vi, om de är av den sort

som vi inte kom ihåg

i vår syndakatalog"

Men kärleken till nästan, vart tog den vägen?

Fariseismen bubblar i degen!