Det andliga högmodets surdeg

"Min nåd är dig nog, för kraften fullkomnas i svaghet!"

Det beskedet fick aposteln från Herren en gång, när han bad om att få bli befriad från något, som han uppfattade som en särskilt besvärande svaghet, vad det nu var.

Det här är ett av de besked vi har svårast att ta till oss. Vi vill nämligen inte vara svaga, vi vill vara starka! Det här märks bl a på undervisningen inom de delar av kristenheten, där man lyfter fram det övernaturliga inslaget i kristendomen, Andens gåvor, tecken, under, profetior. Alltså den del av kristenheten där jag själv huvudsakligen har rört mig alltsedan den karismatiska rörelsens blomningstid.

Det blir gärna mycket tal om kraften! Mer sällan söker vi svar på frågan om hur den svaghet månne är beskaffad, som kraften fullkomnas i. Men om svagheten är vårt bidrag till helheten, och kraften är Guds, vilken fråga blir då viktigare för oss att söka svar på? Den om hur vi ska få tillgång till kraften, eller den om hur vi går in i den frivilligt valda svaghet, som Jesus talar om, när han uppmanar oss att ta vårt kors och följa Honom?

Svaret är självklart. Gud sköter nog sin del, den med kraften. Det är svagheten, som borde vara det intressanta för oss!

Om vi blir för upptagna med kraften, har detta mindre goda konsekvenser. En är att vi blir infekterade med ett litet förakt för svagheten. En annan är att de, som får någon andegåva, ligger i riskzonen för att tycka sig vara bättre än andra, inte lika "andliga" trossyskon. En tredje är att man lätt glömmer bort att nådegåvor är just nåd - alltså gåvor, som säger en hel del om Givaren, hur god och nådefull Han är, men absolut ingenting om mottagaren!

Glömmer man det, då kommer man att ta sin gåva som ett tecken på Guds godkännande av allt vad man lär och håller på med, och blir sedan i följd av detta oemottaglig för förmaning, och ett lätt byte för den onde. Det var vad som höll på att hända i församlingen i Korint, detta är ett mönster som har upprepat sig otaliga gånger i kyrkohistorien,  och det leder till stridigheter, högmod, uppblåsthet, och laglöshet.

Det jäser, det jäser, det jäser, det jäser!  Och korset försvinner igen, den här gången i form av svagheten, den som kraften skulle fullkomnas i. Den glöms, den undviks, den rentav förnekas ibland.

"Allt är ju lovligt, allt hör oss till -

det tolkar vi så att vi gör vad vi vill -

men förstås är det Anden som leder!

Så tala inte om synder med oss

vi är ju rättfärdiggjorda, gunås

så här behövs inga seder

Herren är med oss, det borde ni se

när karismatiken sprakar

här ligger ni andra minsann i lä

vi är de jungfrur som vakar!

Vadå, sa du något om Andens frukt

om självdisciplin, och om Faderns tukt

av alltför vildvuxna grenar?

Vi vet inte vad du menar!

Här finns det inget att ändra på! Var som vi, eller tacka och gå!

Men - kärlekens lydnad, vart tog den vägen?

Sätt inga korintier i den här degen!