Maktutövning och underkastelse

Det var en gång ett människobarn, en ung man, som var mycket angelägen om att leva i Guds vilja. På samma gång var han mycket osäker ifråga om vad som månne var Guds vilja för honom?

Mer och mer av hans tid gick åt till att försöka be och fråga och lyssna in vad som kunde tänkas vara Guds vilja för honom i varje specifik situation, och han gick omkring med en känsla av överhängande katastrof - en katastrof som kunde inträffa, om han skulle råka höra fel, och komma på sidan om Guds vilja!

Småningom var det knappt så han vågade äta frukost utan att fråga Gud om det var OK att han åt, för tänk om Gud ville att han skulle fasta! Hans beslutsångest blev allt värre, och allt oftare tog han kontakt med sådana människor, som han trodde var i besittning av någon speciell förmåga att lyssna till Herren, och frågade dem till råds om allt han tvekade om.

I det läget kom han i kontakt med en andlig ledare, som var allt det han själv inte var. En stark, självsäker, lyskraftig person, som redan hade samlat en ansenlig skara anhängare!

Halleluja! Här erbjöd sig lösningen på silverfat! Nu behövde han inte längre ängsligt undra över vad som var Guds vilja, nu hade han någon som i klara och tydliga ordalag kunde tala om för honom vad som förväntades av honom!

Att ingenting fick vare sig prövas eller ifrågasättas, det upplevde han närmast som en lättnad.  Både lära och handlingsprogram var lika huggna i sten som någonsin Mose stentavlor, det var ledarna, och ledarnas skrifter som gällde, punkt och slut, tänk, vad skönt!

Mer än gärna gav han likt Esau bort sin förstfödslorätt, att ta sitt kors och följa Jesus utan någon mänsklig förbindelseman, som "hörde från Gud" för hans räkning.  Mer än gärna tog han den erbjudna skålen med vattvälling , och följde en makthungrig människa istället.

För nu kunde han äntligen skyffla över ansvaret för sitt liv på någon annan!

Det blir så här ibland, när människor inte har fått en sann bild av Jesu Kristi Gud och Fader. När inte budskapet om vad korset har gjort för oss har landat riktigt, då upplevs Gud lätt som hotfull, krävande och vred, och den människa som försöker vara en sådan Gud till lags hamnar antingen i uppror, eller också i det som vår unge man hamnade i, nämligen underkastelse. Och då ofta underkastelse under en annan människa, eller ett system, eller något, vad som helst, som är villigt att ställa sig själv mellan den osäkra och skrämda människan, och den Gud, som inger henne skräck!

Och när makten och underkastelsen jäser i degen, då försvinner korset, det kors, som den människa, som är kallad till vila i Kristus, till gemenskap med Herren, och till att följa Honom i frihet och utan fruktan, skulle ta på. Det oket är nämligen milt, och den bördan är lätt, vad det gäller vårt förhållande till den Gud som älskar oss så högt, att Han inte ens skonade sin enfödde Son, utan utgav honom för oss alla, för att vi skulle få förlåtelse, frid och evigt liv!

"En konung över oss måste vi ha

en ledargestalt vi kan följa

en som kan tala och folkmassor dra

en som kan svagheter dölja

en som kan konsten att härska och leda

en som kan egna reviret freda

en som är tillräckligt stor och bred

så att vi bara får flyta med

en som befaller oss vart vi ska gå

- allt eget ansvar slipper vi då!

en vi kan kalla rabbi och fader

och krigshövitsman över Guds eskader!"

Men - kärleken till Konungen, vart tog den vägen?

Giv akt, Guds armé, det jäser i degen!