Vi brukar ofta säga att för Gud finns inga hopplösa fall. Det här är dock en sanning med modifikation, för Bibeln talar tydligt om att det finns människor, som är just hopplösa fall - alltså att det finns människor, som är omöjliga att föra till ny omvändelse.

Då och då får jag frågor om det här, vanligen då dels frågor om vad synd mot den helige Ande egentligen är för något, samt hur man egentligen ska förstå Hebr 6:4-6 och 10:26-27?

Hebreerbrevstexterna är skrämmande, om man tar dem på allvar - och Bibelns ord ska man alltid ta på allvar! Det är ändå viktigt att man tar dem på allvar på rätt sätt, förstår dem rätt, annars kan någon börja tro om sig själv att han är ett hopplöst fall, fast det som texterna talar om egentligen inte alls gäller hans situation!

De här texterna meddelar dels vad som ska till för att en människa ska falla ur frälsningen så att det inte längre finns någon återvändo, dels vad detta sedan leder till för den människa som är nog olycklig - och dåraktig - att ge sig in på den väg där man blir ett hopplöst fall.

Det övergripande temat för Hebreerbrevet är det gamla förbundet kontra det nya.
Det är riktat till människor, som konverterat från det gamla förbundet, judendomen, och blivit kristna, och delaktiga i det nya förbundet. Därav brevets namn.
Nu befinner de sig uppenbarligen i den situationen, att det nya förbundet inte längre ter sig lika lockande som i början, det har blivit för mycket jobbigheter!
Judendomen, som de förut bekände sig till, hade dock status som en av romarrikets tiotals lagliga religioner, och där fanns den yttre ståten med tempel och offer och prästerskap och ritualer - vilket allt saknades i de kristna församlingarna på den här tiden.

De kristna var ofta både förföljda och föraktade, och hade det till det yttre betydligt sämre ställt än judarna. Alltså har en och annan börjat droppa av från kristendomen och tillbaka till judendomen!
Detta är alltså den situation och de människor, som varningarna och förmaningarna primärt är riktade till, men vi ska också se på vad sätt vi nutidskristna kan ha nytta och vägledning av dem!

10:39 konstaterar sammanfattningsvis att de som drar sig undan, alltså från kristendomen, gör detta till sitt eget fördärv.
10:26-27 talar specifikt om den synd som aktivt motstånd mot evangeliet innebär. Det kan man inte undgå att se om man läser noggrant. Denna synd talar Paulus också om i Tess 2:15-16, där han säger att Guds vredesdom kommer att drabba dem som ägnar sig åt sådant.

6:4-6 ska förstås i det här sammanhanget.
Här talas om människor som blivit frälsta och pånyttfödda, fått del i den helige Ande, fungerat i nådegåvor, och sedan förkastar alltsammans och gör gemensam sak med evangeliets motståndare, med sådana som vill förhindra att evangelium överhuvudtaget blir förkunnat!

Det här handlar alltså inte om människor som sitter fast i någon form av bundenhet, inte om människor som blivit ljumma i sin tro, inte om människor som har intellektuella svårigheter med något i den kristna trosläran.

Det handlar om människor som öppet och medvetet förkastar Kristus, efter att de först har fått del av kunskapen om Honom, del av Hans helige Ande, smakat den tillkommande världens krafter, fungerat i anliga nådegåvor - kort sagt, fått del i allt vad den kristna tron ger här i den här tillvaron - och sedan inte bara förkastar Kristus, utan också gör gemensam sak med aktiva motståndare till evangeliet!

Väljer man, efter att ha fått smaka Guds godhet och nåd, en en sådan grad av förhärdelse, då når ingen kallelse till omvändelse längre fram. Man har passerat en point of no return.

Den som är ett hopplöst fall är det alltså av eget val.

Han var det inte från början - Gud vill att alla ska bli frälsta, och har således inte designat och förutbestämt någon för evig förtappelse.

Man kan alltså åtminstone säga att Gud gör inga hopplösa fall!

Till sådana kan vi människor bara göra oss själva.