Medan jag jobbade åt Inremissionen ingick det i mina arbetsuppgifter att arrangera tältmöten sommartid. Det brukade bli en nio-tio tältveckor per sommar - på den tiden orkade man tydligen vad som helst! Jag var betydligt yngre då...

När jag hade satt upp mötestältet i någon by brukade jag gå runt och sätta upp affischer, samtala med människor på dagtid och bjuda in till kvällsmötena. På de rundvandringarna kunde man få vara med om både det ena och det andra!

Jag minns en man i medelåldern som, när jag presenterade mig och skulle till att berätta om mitt ärende, gav prov på ett sådant överlägset artisteri i konsten att svära och förbanna, att jag sällan hört något liknande. Troende i allmänhet och präster och pastorer i synnerhet var uppenbarligen hans hatobjekt nummer ett här i världen!

Orsaken behövde jag inte heller sväva i visshet om: Hans lista på sådana"så kallat frälsta", som hade ljugit, bedragit medmänniskor, horat, lärt på ett sätt och levt på ett annat, bara varit kristna på arbetstid eller på söndagar, och så vidare, föreföll vara längre än en dag med tandvärk.

Kokkolabon lär försynt ha sagt att han i och för sig inte hade något mot vår Herre, det var Hans markpersonal han hade problem med. Den här mannen sa ungefär samma sak, men betydligt mer mångordigt och färgstarkt!

Det var nu inte första gången och inte heller sista jag stötte på samma fenomen - människor som bildat sig en uppfattning om kristendomen genom att iaktta de kristna.

Jag minns också en dam, som nyligen hade kommit till tro när jag träffade henne. Hon berättade att hon varit sökt av Gud i många år, men envist hållit emot. Orsaken var att i samma skola som hennes barn gick också barnen i en bekännande kristen familj. "Och den där frun är så elak!" berättade hon. "Varenda föräldramöte i skolan var hon elak och sarkastisk, och skällde på lärarna och skolan, och på oss andra föräldrar också då och då, och jag satt och tänkte, att blir man sån där av att vara kristen, då vill jag då inte bli det!"

"För er skull blir Guds namn smädat bland hedningarna", står det i Rom 2.

För vems skull?

Jo, det framgår också av texten: För deras skull, som visserligen lär i enlighet med vad Gud säger i sitt Ord, men som inte lever som de lär!

Den sortens bibeltrohet leder alltså till att Guds namn blir smädat bland de icketroende.

Den leder till att människor får svårare att komma till tro!

Det är lätt att tänka sig att en dålig kristendom är bättre än ingen alls. Stämmer inte, åtminstone ur evangelisationssynpunkt är en ickepraktiserad kristendom av ovanbeskrivet slag faktiskt sämre än ingen kristendom alls!

"Uppför er väl bland hedningarna, så att de ser de goda gärningar ni gör, och prisar Gud på den dag när han uppsöker dem!" Så skriver Petrus.

Att leva på ett sätt som är värdigt den kallelse vi har fått har alltså betydelse, stor betydelse. för våra medmänniskors möjlighet att ta till sig evangeliet!

Ibland skyller vi ifrån oss genom att säga: "Se inte på oss, se på Jesus!"

Det är just snyggt. Först ställer vi oss i vägen allt vad vi kan, och sedan säger vi: "Men ni ska se genom oss, så ser ni Jesus!"

Det fungerar inte. Min pappa var inte glasmästare, och inte din heller! Vi är inte genomskinliga!

Och om människorna, de människor som ännnu inte kommit till tro, som ännu inte har fått se ett evangelium som får sin trovärdighet bekräftat genom de troendes liv, om de inte ser Jesus i dig och mig, var ska de då se honom???

På den frågan brukar standardsvaret vara: "Men de ska väl se Jesus i bibeln, eller i predikan!"

Man väljer då att bekvämt bortse från att de flesta icketroende aldrig öppnar en bibel, inte heller brukar de precis springa ner kyrkdörrarna...

Det finns dock en bibelkommentar som alla läser, även om deras konfirmations- och vigselbiblar samlar damm i bokhyllan. Det är den, som går omkring på två ben!

På det sättet har vi alla möjlighet att vara evangelister!

Det vi är och gör ute i vardagen talar i allmänhet till och med högre än det vi säger i kyrkan och bönhuset... och hur många icketroende går nu överhuvudtaget dit, om de kristnas livsvittnesbörd redan har sagt att detta inget är att ha?

Vi har ansvar för hur vi förvaltar den nåd vi har fått. Den är inte given för att missbrukas till lösaktighet, den är given för att fostra oss till ett liv som vittnar om den nåd vi har fått.

Konsekvensen av ett misskött förvaltarskap kan eventuellt ha något gemensamt med konsekvensen av ett nedgrävt pund. Om det inte finns någon avkastning i form av fruktbärande liv, då blir det heller ingen lön den dag vi ställs inför Kristi domstol.