För något år sedan fick jag svar, åtminstone ett delsvar, på min gamla fråga om hur människor med teologisk skolning ibland kan hamna så otroligt långt bort från apostlarnas undervisning! Då fick jag nämligen ta del av följande åsikt:  "Kyrkans teologi och dogmatik håller definitivt för om vi roar oss med att leka teologi och svänga trosuppfattningar i olika perspektiv".

Nå, det här var i och för sig ett tänkesätt jag anat mig till redan tidigare, men så här rakt på sak hade jag inte hört det sägas förr.

Så, vad ska man tro om det här resonemanget?  Själv är jag övertygad om att det här inte är fullt så enkelt som ovanciterade skribent och hans meningsfränder vill tro.

Det som talar för deras uppfattning är att lutherska kyrkan ju inte har ändrat sin officiella bekännelse, även om man har låtit trosuppfattningarna utföra diverse akrobatik.

Det som talar mot den är att klyftan mellan teori och praktik blir allt bredare!

Prästen Kylliäinen "lekte teologi" i Helsingfors för ett antal år sedan.

Han upplyste då bland annat finska folket om att vi kunde glömma den dubbla utgångens teologi, alla kommer till himlen till slut, oavsett vad de tror och hur de lever.

Ingen på auktoritativt kyrkligt håll verkade anse att den leken gick för långt!

Häkkinen och Riekkinen "leker teologi" av alla krafter i Kuopio stift.

Deras "lek med teologin" har jag kommenterat under rubriken "Antikrists profeter".

Övriga biskopar har inte haft några invändningar mot de riekkinenska teologilekarna.

För ett par år sedan kom det ut en bok med titeln "Ateistit altarilla", och när jag läste den fick jag klart för mig att det finns förfärande många präster, som "leker teologi" i Finland!

Och leken blir allvar, det är det som är det värsta.

Det som börjar som en tankelek vid någons skrivbord, det påverkar efter ett tag förkunnelsen, opinionen, själavården, och det påverkar också attityderna till dem som ännu vill hålla fast vid den teologi och dogmatik, "som nog håller".

Det som i praktiken görs, det avlägsnar sig allt mer från det man i teorin bekänner sig tro på, och det är till stor del den teologiska lekstugans fel!

Man borde faktiskt på ansvarigt kyrkligt håll begripa att teologin inte är någon leksak!
När vi svänger till den så att den ska överensstämma bättre med majoritetens önskemål, då tappar vi bort det som teologin i bästa fall kan hjälpa oss att uppfatta, nämligen Guds röst!

Nu är jag ingen anhängare av tanken, att den teologi , som ett visst samfund omfattar vid en viss tidpunkt, ska vara normerande för all framtid. En utveckling i den meningen, att Herren ger oss en djupare förståelse av sitt Ord, och vi reviderar våra läror i enlighet med den förståelsen, är både naturlig och nödvändig.

Det är när vi börjar "leka teologi" på ett sådant sätt, att vi inte längre har "icke utöver vad skrivet är" som gräns för lekområdet, som det blir fara på färde!

Det lär inte hjälpa stort, fast kyrkan har en i de flesta avseenden hyfsat god teologi instängd innanför pärmarna på bekännelseskrifterna, om det ändå när det kommer till kritan är den "teologiska leken", som drar alla med i sin långdans!

Frestelser ska man inte leka med.

Dem ska man säga nej till, oberoende av i vilken dräkt de uppträder!