Ibland kommer jag i kontakt med kristna syskon, som tycker att deras kristna liv befinner sig i en återvändsgränd, att "mannat från himlen" egentligen inte just smakar något längre.

Det här är ingen ovanlig sak, om någon trodde det. Den är tvärtom så allmänt förekommande, att samtidigt som man ofta förväntar sig att de nyomvända ska vara tända och glada och lyckliga över sin nyfunna frälsning, ser man det som väntat och naturligt att de, som varit med ett tag, börjar "stadga sig" och svalna av.

Jag minns en ung man, som en gång litet konfunderad kom och pratade med mig vid ett kaffebord i någon församlingssal någonstans.

"Jo, det är så att jag kom till tro med dunder och brak för ett halvår sen, och jag har varit så glad över Jesus!  Nu vittnade jag i ett möte för ett par veckor sen, och efteråt kom en farbror fram och klappade mig på axeln och sade att han nog hade varit sån där också i början, men det försvinner nog med tiden! Måste det verkligen gå så??"

Vi är vana med att allt som känns bra ska vara en försvinnande härlighet, något som klingar av och tonar bort efter ett tag.  Vi talar t ex om "smekmånad", när folk gifter sig. Varför inte "smekår"? Eller "smekdecennium"?

Jag tror att det är för att alltför många har gjort den erfarenheten, att en månad är den ungefärliga halveringstiden på nygiftlycka!

Nu är ju relationen mellan Kristus och församlingen inte olik den mellan en brudgum och en brud,  och eftersom Jesus är det levande brödet, som kommit ner från himlen, det verkliga Mannat, så är det ju Honom vi talar om här, när vi funderar på den situation där den kristne tycker sig ha det som Israels folk i öknen. De fick ju mat från himlen, som regnade ner från himlen varje natt och bara var att samla upp på morgonen! Gott och hälsosamt, men efter ett tag blev de trötta på det och började längta tillbaka till den mer varierat smaksatta maten i Egypten.( den som vill friska upp minnet kan läsa 2 Mos 16 och 4 Mos 11)

Så, vad är det som har hänt, när Jesus och frälsningen inte smakar längre?

Relationer har en tendens att rutiniseras. Det här är en sak, som vi får se upp med!

Det är illa, när vi börjar ta vår jordiska maka eller make för självklar. När vi får den inställning till vår livskamrat, som kommer till uttryck när Emil I Lönneberga säger om pigan Lina "Hon får gå här som katta, ungefär!" Då är steget inte långt till  att man börjar känna sig litet trötta på varandra!

Lika förödande är det, när vi börjar ta Jesus för självklar i våra liv.

När vi inte längre ger oss tid att bara sätta oss ner då och då, och förundras över den skimrande gåva av nåd och förlåtelse vi får ta emot dag efter dag efter dag!

När vi inte längre ger oss tid att låta Jesus älska oss!

När vi tappar intresset för Honom, tror oss veta allt om Honom, kunna det här med kristendom, då går det som när vi tror oss veta allt om den människa vi delar livet med. Vi märker en dag, att vi uppfattar den levande Gudens Son som tråkig!  Och sedan börjar vi söka efter saker, som ska ge en kick åt troslivet - om vi inte bara glider bort från det.

Jag tror att det  är bland annat därför, som alla nya andliga modenycker alltid får ett antal anhängare. Det finns så många, som tycker att det fattas litet rödlök och purjolök och vitlök i mannat!

Sedan är det ju så, att mannat inte kan sparas från dag till annan, ens.  Det går mask i de gamla erfarenheterna av Guds nåd. Någon har sagt att Guds tempus är presens. Han Är!

Till det vill jag tillägga, att Guds tempus också är futurum. Han ger oss en framtid och ett hopp,  och just detta, att ha och förbli i ett levande hopp, det är livsviktigt för att mannat ska vara dagsfärskt i våra liv!

Jag minns visserligen gårdagens glädje över frälsningen idag, men det är gårdagens glädje, den lilla ström som igår vällde upp ur källan med levande vatten. Den kan jag inte leva på idag, det var den nåd som gavs för den dagen. Men det som gav den glädjen igår, orden om att vi hela tiden medan vi trampar här i tåredalen och här fostras av Guds nåd, får vänta på vårt saliga hopps fullbordan, att Jesus ska komma tillbaka, det ger glädje idag också!  Och mer glädje än i går, för idag är Herrens tillkommelse en dag närmare än den var då!

De här två sakerna, att se upp så att inte ens relation till Jesus rutiniseras,  och att leva kvar i hoppet om en härlig framtid, det är två saker som jag själv tycker är väldigt viktiga, om mannat ska fortsätta att smnaka gott varje ny dag!

Sedan finns det också en tredje, nämligen att leva i kontakt med sig själv, att inte lura varken sig själv eller andra att tro att man är bättre än man är, utan verkligen leva i kontakt med sitt ständiga behov av nåd och förlåtelse!

Där jag kommer ifrån har vi ett ordspråk som säger att hungern är den bästa köksmästaren.

Så är det också med den himmelska maten! Ju hungrigare vi är, ju större vårt behov av den är, desto bättre smakar den...

Det fjärde blir den till tjatighet upprepade sanningen, att vi aldrig ska bygga vårt trosliv på känslor.

Ingen av oss lever ständigt på topp. Vågdalarna kommer. Jag minns t ex de två första månaderna av fjolåret. Då gick jag mest som i tjära, det gick flera dagar i sträck ibland utan att jag kände ett dyft frälsningsglädje. Lika frälst var jag för det! Och det visste jag, och den vissheten var manna för mig där och då!

Fredrik Wislöff skriver så här:

"Då Israels folk i öknen en morgon kom ut ur sina tält fann de marken täckt av ett vitt lager. Fulla av tacksamhet bröt de ut i jubel!  Det var manna som Gud i sin nåd hade sänt dem. Detta manna höll dem vid liv under deras vandring.

Men då en tid hade gått försvann tacksamheten och glädjen!  "Vår själ vämjes vid denna usla föda" klagade de.

Det är fara på färde när Guds folk vill ersätta det gamla evangeliet om synd och nåd med något annat och något mera! Om det behövs uppseendeväckande ämnen och teman för att samla folk, då är det långt ifrån något vittnesbörd om andlig mognad och stark tro. Det är snarare ett uttryck för trossvaghet!"

Det är bara att säga amen till det!