Ibland kan det gå så att man lägger krokben för sig själv i brådskan att vara först och bäst.

Jag satt och tänkte på det här både på väg till bibelskolan i Alahärmä, och på hemvägen därifrån.

Jag ägnade nämligen kvällen där åt att förklara varför vi behöver en trosbekännelse, och hur den ska användas!

Inom pingstväckelsen har man av hävd undvikit att ha någon trosbekännelse,

"Bibeln är vår trosbekännelse", har det hetat.

Och visst, tanken är god, det är bara det att i praktiken fungerar den inte!

För att vi ska kunna säga "Jag vet på vem jag tror", och dessutom vara överens om vem vi tror på, behöver vi en trosregel som är så kort och klar, att den enkelt kan läras utantill och bli något man ständigt bär med sig!

Den behöver på ett bibliskt sätt definiera vem Gud är, vad Han har gjort och gör, och den behöver definiera frälsningsverket och församlingen.

Annars kommer vi att få svårt att skilja på vad som är mer och mindre centralt, och gå vilse i en massa ovidkommande detaljer, som får oss att fokusera andra saker än Jesus och frälsningen!

När vi gick igenom den apostoliska trosbekännelsen i går kväll slogs jag ännu en gång av häpnad över vilket vittnesbörd om Guds storhet, nåd och barmhärtighet den är!

Varje rad är är laddad med budskapet om Gud, Fader, Son och Ande, varje ord en påminnelse om hur Gud älskar den här världen som Han har skapat. Den är ett sånt fantastiskt redskap till att hålla samman våra tankar och föreställningar om Gud, hålla dem bibliska och sunda!

At lämna ett sådant hjälpmedel oanvänt är verkligen att lägga krokben för sig själv!

Nå, varför gick det så?

Uppenbarligen därför att trosbekännelsen var något som användes i de gamla kyrkorna, och varje väckelse och förnyelse har, åtminstone i början, haft en benägenhet att kasta loss från allt som ens litet påminner om traditioner.

Det här är inget annat än andligt högmod.

Vi ska pröva allt och behålla det goda, inte per automatik förkasta allt som är äldre än tio år, och inte har uppkommit just i vårt eget lilla sammanhang!

Det som Gud gör idag, det gör Han som en del av hela sin plan och sitt verk genom hela historien, det bygger på vad som tidigare har hänt! I Guds förråd finns både gammalt och nytt, och en god husbonde bär fram båda sorterna ur sitt förråd!

Historielöshet är rotlöshet är förvirring.

"Bibeln som trosbekännelse" är alltför ohanterligt för de allra flesta. Boken är helt enkelt för tjock!

Redan Paulus lägger fram en slags prototrosbekännelse i 1 Kor 15, det han betecknar som kärnan i kristen tro!

Trosbekännelsen är ett hjälpmedel att se på Jesus, ett försvar mot villfarelse och vindkast i läran, den ger grund att stå emot frestelse, eftersom den lär oss att lita på att Gud är god. Och den är tillgänglig för alla, oavsett studieintresse, textminne och sådana saker!

Och den är gemensam för alla kristna, halleluja!

Sist och slutliigen tror vi alla på samme Jesus, och när vi kan bekänna den tron med en gemensam formulering, då för detta oss närmare varandra!