I Tit 1:10 talas det om människor, som "inte vill veta av någon myndighet" – i andra översättningar kallas de t ex "orosstiftare",  "niskoittelevia", eller "unruly".

Det handlar alltså om vägran att underordna sig - upproriskhet.

En världslig upprorsmakare definieras vanligen som "en som vill omstörta statsskicket, en som inte vill lyda”. Den definitionen duger lika bra i kristna sammanhang. Den som vill omstörta statsskicket brukar vilja börja bestämma och härska själv, och det gäller också den som inte vill lyda eller underordna sig det ledarskap Gud har insatt i sin församling. (Naturligtvis har vi ingen skyldighet att följa och underkasta oss ledare som går fel, som ägnar sig åt maktmissbruk eller avfaller från Herren, det här bibelstället handlar om dem som vägrar att lyda för att de helt enkelt inte vill lyda!)

Genom hela Bibeln är det här med olydnad och uppror ett återkommande tema.

Allt elände började med att den strålande andevarelse, som sedan blev djävulen, gjorde uppror mot Gud och föll.

Syndafallet här på jorden kom sig av att Upprorsmakaren fick människan med i sitt uppror.

Israel är upproriskt mot Gud genom hela Gamla Testamentet, både under ökenvandringen och senare.

Bokslutet över mänskligheteni sin helhet  läser vi i Jes 53: Vi ville var och en vandra vår egen väg, göra som vi själva ville i stället för att lyda Gud. Upprorsmakare är vi hela bunten, det finns i den köttsliga naturens DNA.

Det öppna upproret, det vi först kommer att tänka på i det här sammanhanget, det är när människor vänder Gud ryggen och öppet tar avstånd från Jesus. Eller när man nog i och för sig menar sig vara kristen, men ändå väljer att strunta i vad Gud säger – alltså den attityd som Jesus talar om i slutet av Matt 7, när han ger oss husbyggarberättelsen..

Det här upproret är någotsånär lätt att känna igen och identifiera som just uppror.

Men sedan finns der också en betydligt lömskare variant, som jag här väljer att kalla "Det fromma upproret".

Herren väckte mig tidigt en morgon för ett par år sedan, och talade om det fromma upproret, och hur man hamnar i ett sådant. Jag hade då bett och sökt vägledning över hur jag skulle handskas med en situation där människor i och för sig gav uttryck för stor längtan att jobba för Guds Rike, men det ändå var något som kändes fel, och detta var då det svar Herren gav mig:

En människa hamnar i ett fromt uppror mot Herren t ex när hon börjar satsa på att göra en sak, som Herren har befallt i sitt Ord, och satsar så ivrigt att hon försummar andra saker, som Herren också har befallt!

Det som är så lömskt i det här är att människan, till skillnad från när man sysslar med öppen synd, kan fortsätta i långa tider med det här och hela tiden vara helt övertygad om att man är en andlig människa som verkligen gör Guds vilja, till skillnad från de andra slöfockarna!

Det här upproret har en verkligt fin vit fårskinnspäls på!

Den fromme upprorsmakaren bär också ofta på en släng av förakt gentemot andra, som inte satsar lika hårt som han på att ”göra något för Gud” som det brukar heta. Det leder då i regel till att han är totalt oemottaglig för förmaning - vem skulle nu lyssna på sådana som man anser har blivit efter på vägen och är till hälften avfallna?

Han anser sig inte heller behöva varken bekräftelse eller kallelse från andra kristna. I sin övertygelse om att vara den som verkligen hör Guds röst och förstår vad Gud vill, menar han att han har sin utnämning direkt från Gud, och att ingen yttre kallelse behövs. På det sättet uppstår en del av de självutnämnda apostlarna, profeterna, evangelisterna och pastorerna.

I de värsta fallen leder den här inställningen till att man börjar "förlita sig på Guds beskydd" på ett sådant sätt, att det i praktiken innebär att man faller för det som den onde frestade Jesus med: Man "hoppar ner från tempelmuren"! Tar huvudlösa risker och begär att Gud ska ställa upp och rädda en. Detta är att fresta Gud.

Några exempel på fromma uppror:

Gud säger att vi ska be, och Han säger att vi ska ge. Vi kan då inte ersätta bönen med att ge dubbelt så mycket, eller tvärtom.

Vi befalls att förmana varandra och att förlåta varandra.

Gör vi det ena och underlåter det andra är vi upproriska mot vad Gud har befallt, hur nitiska vi sedan än är i vårt förmanande, eller hur självuppoffrande i vårt förlåtande.

Herren befaller oss att undervisa de troende och att evangelisera bland de icketroende.

En församling kan då inte låta bli att evangelisera och i stället satsa dubbelt på undervisning, inte utan att hamna i uppror mot Gud!

Gud säger att vi ska gå ut på gator och gränder med budskapet.

Gud säger också att vi män ska älska våra hustrur och ge våra liv för dem som Kristus gör för församlingen.

En Herrens tjänare kan då inte försumma sin familj för att kunna tillbringa all sin tid ute på stigar och vägar, inte utan att hamna i uppror mot Gud!

Gud säger att vi ska lyda Honom mer än människor. Han säger också att vi ska lyssna till och underordna oss de herdar Han har gett oss.

Börjar vi då "lyda Gud" på ett sådant sätt att vi vägrar att underordna oss någon människa, då är vi i uppror mot det Gud förordnat, mitt i vår förmenta stora andlighet och lydnad.

Herren gav mig också Matt 23:23 och sade att det här gäller hela troslivet: ”Det ena borde ni göra utan att försumma det andra”!

I många stycken felar vi alla, det är ofrånkomligt, och det får vi reda upp med Herren och våra medmänniskor vartefter. Så länge vi gör så är det ingen störe fara på taket.

Verkligt farligt blir det när man sätter sitt uppror i fromt system, och inte ens ser vad man har gjort!

Då inser man varken att man skulle behöva vända om, eller att man ställt till med sånt man borde reda upp. Då behövs det verkligen både att vi hjälps åt att plocka stockar o strån ur varandras ögon, och att ingen av oss någonsin börjar inbilla sig att just han skulle stå över förmaning!