Jag drog mig här till minnes en beskrivning jag en gång läste, en mycket kort och koncis sådan. En beskrivning av konsten att neutralisera Guds Ord:

"Först delar man upp innehållet i apostlarnas brev i undervisande och förmanande avsnitt.

Sedan tar man de förmanande avsnitten och säger att de är präglade av den tidens kultur och synsätt. Sedan behöver man inte bry sig om dem längre.

Så tar man de undervisande avsnitten och gör teologi av dem, och sedan är man av med dem också, för då har man förvandlat det levande Ordet till religiösa frukter från kunskapens träd."

Jesus förvandlade vatten till vin i Kana.

Vi tycks vara bättre på att göra det motsatta - förvandla vin till vatten.

Ibland hörs det klagomål på att det ena eller det andra i församlingsliv och förkunnelse är så "urvattnat". Vad är det för vatten det då har legat i, det som blivit urvattnat?

Jag är uppfödd ute i Vasa skärgård, och fisk var basföda. När man saltat abborre lade man den i vatten ett tag för att vattna ur saltet innan den skulle kokas och ätas. Då blev den behagligare i smaken! Samma behandling ges nu åt Guds Ord i den finländska kristenheten.

Vattnet som används, det är den inställning till Ordet som prånglats ut och smugits på oss. En inställning som t ex tar sig uttryck i ordet "bibelsyn". Med det menas då att man ser på Bibeln på det ena eller det andra sättet.

Den här inställningen är fel från början! Inte ska vi gå omkring med "bibelsyner", med en inställning av att det primära är hur jag ser på Bibeln! Det primära är naturligtvis hur Bibeln ser på mig! Det har jag att lyssna in, det har jag att ställa mig efter!

Sen är det förstås viktigt att jag respekterar det Gud säger, annars lär jag inte lyssna.

Att utgå från Gud, och hans syn, eller att utgå från sig själv och sin egen syn, vilken den nu är, det är frågan. Det ena är vin, det andra neutraliserat vin = vatten. Det ena är salt som svider och renar, det andra är antingen paketerat salt, eller salt som mist sin sälta.