Församlingen i Filadelfia får, liksom församlingen i Smyrna, med beröm godkänt av sin Herre. De får också, vilket är viktigt med tanke på varför vi gör den här genomgången av de sju sändebreven, löfte om en sådan framgång i evangelisationen, att till och med några av deras bittraste fiender ska omvända sig!

(Till kännedom för den som inte läst de förra avsnitten kan jag ju säga, att jag tror att sändebreven rätt långt kan berätta för oss vilka olika angreppsmetoder själafienden tar till för att bromsa och hindra evangelisation och mission, något som alltid har pågått, men som vi kan vänta oss ska kulminera i den yttersta tiden.)

”Filadelfia” betyder ”broderskärlek”, och Jesus säger redan i Joh 13:34-35 att det är på den inbördes kärleken som de, som är hans lärjungar, ska kännas igen. I Joh 17:21 fortsätter han på samma tema, där med att säga att lärjungarnas enhet är en förutsättning för att världen ska kunna tro…

Nu är väl kristna i allmänhet överens om att enhet är en bra och eftersträvansvärd sak, men hur den ska uppnås är inte alltid lika lätt att vara överens om.

Det är inte så alldeles lätt att utläsa av texten vad som egentligen var Sardesförsamlingens problem. Det står att Herren har det emot dem, att de är döda, fast de har det namnet om sig att de lever. Men vad är det som har hänt? Varför har de sjunkit in i denna dödsdvala?

De uppmanas att vakna upp och omvända sig, så alltså finns det synd av något slag.

Men vad är det de ska omvända sig från?

Den enda ledtråd jag har lyckats hitta finns i församlingens/stadens namn, och ordlekar och anspelningar på namn är ju i och för sig inte så ovanliga i Skriften…

”Sardes”

Den som är sardonisk är bitter, hånfull, föraktfull, och gör narr av andra.

Den som är sarkastisk är rätt och slätt elak.

Upptäcktsfärden genom sändebreven som vi gör för att komma på vad den onde har för metoder att bromsa och hindra evangelisation och mission fortsätter, nu kommer vi till församlingen i Tyatira, en församling som kan sägas ha det mesta. Tyvärr måste Herren också här säga, at han har något emot dem, och det har han har emot dem är så allvarligt att de småningom förlora allt, om de inte gör något åt saken.

"Jag har det emot dig att du låter kvinnan Isebel hållas..."

De har nämligen drabbats av motsvarigheten till det vi nuförtiden skulle kunna kalla toleranssjukan! Toleranssjukan är den andliga sjukdom som får oss att tro att vi måste låta alla få leva som de vill och känner för, och låta alla hållas med alla galenskaper de kan hitta på att vilja införa i Kristi församling, för annars är vi ”kärlekslösa, hårda och dömande, och stöter bort människor”…

Den sjukan tar sig konkret uttryck, nu som då i Tyatira, i att man ”låter dem hållas”, alltså, man vet vad som händer, man vet att det inte är bra, men man väljer – av olika orsaker – att inte ta itu med det.

Det tredje sändebrevet i ordningen är riktat till församlingen i Pergamus. Det här var en församling som levde i en andligt sett speciellt svår omgivning. ”Där Satan har sin tron” syftar på det stora Zeustemplet med tillhörande altare som fanns i Pergamus - kring center för ockult tillbedjan och avgudadyrkan samlas förstås de onda makter som får denna dyrkan, och brukar inte vara speciellt vänligt inställda till de kristna!

De direkta angreppen i form av öppen förföljelse har församlingen klarat med glans, så som framgår av de inledande meningarna i brevet.

Nu har alltså den onde gått in för en ny taktik, och de listiga angreppen är värre än frontalattacken var!

Hänvisningen till Bileam visar att den onde här faller tillbaka på en taktik som redan tidigare visat sig vara effektiv mot Guds folk.

Berättelsen om Bileam, och vad han gjorde finns i 4 Mos, kapitlen 22 – 25.

Genom att bussa moabiternas unga vackra kvinnor på Israels män, och locka med de orgier som hörde samman med deras avgudakult, lyckades Moabs kung få Israel att avfalla från Herren, och det var Bileam som gav honom idén!

Det Bileam åstadkom var att Israel lärde sig att kompromissa.