Själva ordet "tortyr" får det att gå kalla kårar utmed ryggen på en normalt funtad människa. Att lämnas i klorna på torterare och bödlar framstår som det värsta en människa kan råka ut för.

Man måste väl ha gjort något alldeles fruktansvärt för att ha gjort sig förtjänt av ett sådant öde?  - och enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna finns det överhuvudtaget inget brott så vidrigt att det skulle motivera ett straff som innebär tortyr!

Uppenbarligen blev vår Herre inte konsulterad när deklarationen ifråga skrevs, inte om man ska ta Jesu ord i dagens evangelitext på allvar, i alla fall.

"Då kallade hans herre honom till sig och sade: "Du onde tjänare! Hela skulden efterskänkte jag dig eftersom du bad mig. Borde inte också du ha förbarmat dig över din medtjänare, liksom jag förbarmade mig över dig?" Och i sin vrede överlämnade hans herre honom till fångvaktarna, tills han betalt allt vad han var skyldig. Så skall också min himmelske Fader göra med er, om ni inte var och en av hjärtat förlåter sin broder."

Det ord som Folkbibeln här översätter med "fångvaktare" betyder egentligen just "plågare" eller "torterare" vilket i och för sig väl var vad fångvaktare på den här tiden sysslade med.

"In anger his master turned him over to the jailers to be tortured" står det i New International Version.

Det här att vägra att förlåta sin broder är alltså ett brott av den digniteten att det leder till strängast tänkbara straff! Här ges ingen valfrihet, här frågas det inte efter vad vi känner för, inte ens efter vem som har mer eller mindre rätt eller fel i konflikten. Befallningen är absolut. Har jag fått förlåtelse, då är jag också skyldig att ge förlåtelse. Den som har fått för intet ska också ge för intet!

"Jo, det var just ett snyggt evangelium", kanske någon tänker.

"Jag har minsann försökt och försökt att förlåta den här människan, men hur förlåter man nån som vägrar att erkänna att han gjort något fel, som inte skulle komma på idén heller att be om förlåtelse, och som bara fortsätter och fortsätter att göra en illa? Gud kan väl inte begära att en som fått utstå vad jag har fått utstå ska kunna så där bara förlåta?"

"Jag ska kanske tänka på det där med förlåtelse, men först efter att jag fått tillfälle att ge tillbaka med ränta!" Så kanske någon annan tänker.

"Jag har rätt att vara arg och bitter och oförsonlig, för inget av det som har hänt var mitt fel". Så kan man också tänka och känna.

Men Jesu ord ger inga undantag, varken i den här texten eller på något annat ställe i Skriften. Vi befalls att förlåta, och vi får besked om att om vi vägrar, då kommer inte den synden att gå ostraffad.

Hur är det då? Har Gud faktiskt gjort frälsningen beroende av vår förmåga att prestera förlåtelse?

Det är vad den onde vill att vi ska tro, och alltför ofta har han lyckats.

Han har lyckats plocka ut det mest centrala i evangeliet, förlåtelsen, det som om något är en Guds gåva, ur sitt sammanhang, och få oss att tro att detta är den prestation som krävs av mig för att jag ska få mina synder förlåtna och få komma in i himlen!

Men hur är det då med Matt 6:14-15? Där står ju i klartext att Gud inte kommer att förlåta oss om inte vi förlåter människorna deras överträdelser!

Vad som står i dagens text och i t ex Matt 6 är att vi ska förlåta andra.

Vad som däremot inte står just där, det är hur detta ska gå till!

Det har Jesus visat oss med sitt eget exempel, när han ber för sina bödlar, och säger "Fader, förlåt dem..."

Hade han sagt "Fader, jag förlåter dem", då hade han visat ett exempel som inneburit att förlåtelsen är vår egen prestation. Men nu lämnar han saken åt Fadern, och ber att Han ska förlåta! Och då visar exemplet att förlåtelse är en Guds gåva, som vi får be om också i våra mellanmänskliga konflikter!

Vi uppmanas att be för våra fiender och välsigna dem som förföljer oss. En starkare förbön och en kraftigare välsignelse än att be Gud förlåta dem, det får man nog leta efter!

På det här sättet blir detta att förlåta sin medmänniska en gåva och en nåd, och alls ingen prestation från vår sida!

Men om någon är så förhärdat oförsonlig och hämndlysten, att han vägrar att ens be Gud förlåta sin motpart, då finns det ingen annan väg att gå än den som leder till plågoandarna. Och här är det fråga om just plågoandar!

Att hamna i de fångvaktares klor, som heter "Hämndlystnad", Bitterhet", Besvikelse", "Ensamhet", "Depression", "Sömnlöshet", Ångest", Självmordstankar", "Misstro", och så vidare, det är inget någon människa önskar eller längtar efter.

Igen är det samma val, som erbjuds oss: Vägen till livet, och vägen till döden.

Vägen till liv i nåd och förlåtelse och försoning, eller vägen till den långsamma fängelsedöden.

Välj livet!