Senaste söndag var det fjortonde söndagen efter pingst, och hade man "Vår nästa" som tema i lutherska kyrkan. Det här är en av de söndagar i kyrkoåret som brukar sätta myror i huvudet på en del kyrkobesökare - och förkunnare med, för den delen!

Vi har ju i de protestantiska kyrkorna ingen brist på  undervisning om hur Jesus har gjort allt för oss, en i och för sig alldeles sann undervisning, som vi sedan har dragit den felaktiga slutsatsen att "alltså behöver vi inte göra någonting" av, så när det plötsligt börjar läsas texter om vad Gud förväntar sig av oss kan det kännas litet förvirrat!

Och detta, vad Gud förväntar sig av människan, är just vad den här dagens texter handlar om, alla tre!

Texten från Mika 6 ger klart besked om vad Herren begär: "Vad begär väl Herren annat av dig än att du gör det som är rätt, att du älskar barmhärtighet, och vandrar i ödmjukhet med din Gud?"?

I brevtexten från 1 Joh 4 sägs det att eftersom Gud har älskat oss så högt är också vi skyldiga att älska varandra, och huvudtexten är Lukas berättelse om den barmhärtige samariten i Luk 10.

Fokus ligger alltså på barmhärtighet.

Ordet barmhärtighet är sammansatt av det gamla ordet för bröst, alltså "barm", och "hjärta".

Att vara barmhärtig är alltså att ha hjärta i bröstet - i motsats till att vara hjärtlös, inte ha hjärta i bröstet.

Det är värt att notera att det finns två slags obarmhärtighet, och att den mest utbredda av dem är den man inte alltid ens identifierar som obarmhärtighet!

Där finns den aktiva obarmhärtigheten, den där man aktivt gör en annan människa illa, med hugg och slag, hårda ord eller olika slags mobbning. Landsvägsrövarna i Lukasberättelsen är exempel på aktivt obarmhärtiga människor.

Men sedan finns där också den passiva obarmhärtigheten,den som vi vanligtvis inte kallar obarmhärtighet, utan istället har gett namnet likgiltighet. Den är precis lika mycket obarmhärtighet som den aktiva!

Prästen och leviten står som exempel på den sortens obarmhärtighet.

De var ju inte aktivt obarmhärtiga, de hade inte slagit någon eller rånat någon! Och eftersom de visste  med sig att de inte hade aktivt skadat någon annan uppfattade de sig antagligen inte alls som några obarmhärtiga människor - liksom inte vi heller gör det, om vi bara har lagt oss vinn om att inte vara aktivt obarmhärtiga!

Jesus sticker hål på den såpbubblan med att ställa fram en aktivt barmhärtig människa som exempel för oss alla. Barmhärtigheten är nämligen aktiv!

Det finns inget sådant som "passiv barmhärtighet".

Att betrakta sig själv som en i grunden hygglig och barmhärtig människa utan att göra barmhärtighetens gärningar är att bedra sig själv.

Vi uppmanas i Skriften att "älska inte med ord och med tungan, utan i gärning och sanning"!

Bibel 2000 klampar för övrigt på i ullstrumporna. Den som hörde kyrkohandbokstexten från Mika 6 läsas i kyrkan i söndags fick inte höra något om att älska barmhärtighet.

Där sägs det bara att Herren vill att vi ska "leva i kärlek".

En vacker parafrasering, visst, men det texten säger är att vi ska "älska barmhärtighet", Folkbibeln,  "love mercy", New International och King James, "rakastaa laupeutta", Pyhä Raamattu 1938.

I det nutida samhället kan en allmän uppmaning om att "leva i kärlek" tolkas till vad som helst.

Varför ska det vara så svårt att bara översätta som det står, Bibelkommissionen?