Här är en liten Ingmarhistorik - som jag ska komplettera vartefter med en serie vittnesbördsartade berättelser under rubriken "Mitt livs Gud".  De berättelserna kommer under avdelningen "Preacher's Corner".

Jag föddes för drygt ett halvsekel sedan på ön Replot i Vasa skärgård, efternamnet Rönn fick jag ärva och förnamnet blev Ingmar. Detta har lett till att jag för det mesta blir presenterad som ”Ingemarönn”, förvånansvärt många gånger som ”Ingmar Ström” och någon gång till och med som ”Ingmar Pörn”...

Detta har dock inte lett till någon större identitetskris – tror jag åtminstone.

(Man hittar faktiskt bara tre "Ingmar Rönn" om man googlesöker namnet, en i Göteborg, en i Karlskoga, och så jag, som är bosatt en bit norr om Vasa i Österbotten. Detta sagt för att undvika all risk för sammanblandning)

Kristet barn- och ungdomsarbete stod inte speciellt högt i kurs i byn där jag växte upp, så när jag började i skriftskolan hade jag aldrig satt min fot i vare sig söndagsskola, minior, junior, ungdomssamlingar eller något annat med kristet förtecken. Jag var en svärjande, rökande, supande hedning – kort sagt, en ganska genomsnittlig finländsk ungdom!

Inte blev jag bättre av skriban heller. Mitt tydligaste minne från den är att jag fick kvarsittning en dag för att jag ”visat förakt för skriftskolans tider”, alltså kommit för sent till lektionerna upprepade gånger.

Annat var väl inte att vänta med tanke på att mitt enda motiv för att gå där var att på den tiden skulle man vara konfirmerad innan man fick åka på dans...

Kort efter att jag hade börjat resa och predika träffade jag för övrigt min gamle konfirmandpräst, det var då tjugo år efter konfirmationen. Han tittade litet värderande på mig och sade: ”Det var oväntat att du skulle komma dig in på den här banan!” Det var tydligt att han fortfarande kom ihåg mig, och lika tydligt var det att han inte hade haft något större hopp om mig – men för Jesus finns inga hopplösa fall!

Mitt liv fick sin avgörande vändpunkt när jag var nitton år. Jag jobbade på Wärtsilä i Vasa då, bodde på ett ungkarlshotell tillsammans med alltför många likasinnade halvgangstrar i åldern 18-25, hade ett gäng jag höll ihop med (läs: satt på krogen med), hade inga större bekymmer för dagen och inga alls för morgondagen, och trivdes väl tämligen bra med livet.

Då började en ny kille på jobbet, och han var kristen.

Värre än så, han var nyfrälst och kunde inte låta bli att prata om Jesus!

Det hjälpte inte att be honom flytta till ett hetare ställe och blåsa cigarrettrök i ansiktet på honom, han höll sig borta max ett par dar och sen var han där igen.

Till slut lät jag mig övertalas att följa med en kväll till hans eländiga kyrka, mest för att få tyst på honom.

Hans kyrka visade sig vara finska pingstförsamlingen i Vasa, och av alla slags möten han kunde ha valt att ta mig med på, släpade han mig med till ett bönemöte en iskall tisdagskväll i slutet på november 1973!

Den samling som jag där intet ont anande travade in på var nu inte alls vad jag hade väntat mig. Min erfarenhet av kristna möten inskränkte sig till de lutherska gudstjänster som jag hade tvingats sitta av för att få bli konfirmerad, och nu hamnade jag mitt in i en så intensiv böneatmosfär, att jag mest satt och hukade mig och inte begrep ett dugg av det som pågick omkring mig.

Så kom där fram en man och lade handen mitt på min rygg och bad en kort och rak bön om att Herren skulle frälsa den här ”katujätkän” som förirrat sig in på deras möte, och det gjorde Herren omgående! Jag fick mig en sån kanonfrälsning att det var som att hamna under tåget!

Inte begrep jag vad det var som hände med mig eller vem det var som rörde vid mig, men när det värmer tvärsigenom bröstkorgen så att man väntar blodet ska börja koka, och armar och ben inte riktigt är med på nervsignalerna längre, då vet man att något nytt och fullständigt ofattbart och överväldigande har kommit in i ens liv!

Jag gick in på det mötet som en belåten syndare och kom ut därifrån som en förlåten dito...

Strax efter att det här hade hänt var det dags för mig att åka till Dragsvik och påbörja militärtjänstgöringen. Jag hade inte hunnit få någon grund alls i kristen tro – inget ont om hur Siion i Vasa tar hand om nyomvända, problemet var att det var en finsk församling och jag kunde finska väldigt dåligt på den tiden - och nu blev jag av med mina få kristna vänner. Följaktligen blev det si och så med min tro när känslorna började svalna och minnet av frälsningsupplevelsen att blekna!

Men Herren hade satt sitt bomärke på mig, och det satt kvar.

Jag kom inte ifrån det jag visste var sanningen: att Jesus lever och frälser!

Så efter ett par år började jag på nytt söka församlingsgemenskap, nu tillsammans med min nya flickvän Lena – som blev min fästmö, och som också småningom blev min hustru.

Hon hade rötter i Evangeliska Unga, så nu blev det Evangeliföreningen som blev vårt andliga hem.

Jag kan inte tänka mig bättre start för kristenlivet än att få bli frälst i pingströrelsen och få sin grundläggande undervisning i ett lutherskt sammanhang, och få se att Jesus finns och verkar på båda ställena! Tack vare det har jag sedan hela tiden känt det som en gammal troskämpe en gång beskrev sin inställning till de olika samfunden: ”Jag har aldrig kunnat bli varken 100% pingstvän eller 100% lutheran, det enda jag egentligen vill vara är 100% kristen”!

Nästa avgörande steg var när vi fick lära oss att Jesus är Herre, och alltså ska åtlydas!

När Kungen säger något, då är det inte något hummande i stil med ”ja, jag tycker så här, men gör ni som ni vill, det är kanske lika bra det som ni tycker”.

Kungen befaller. Undersåtarna lyder. Eller så gör de uppror och tar konsekvenserna.

För oss två kom valet mellan Hans vilja och våra egna vägar en kväll när Han mycket eftertryckligt gjorde klart för oss att Han inte längre tänkte tolerera att vi bodde ihop utan att vara gifta. ”Om ni vill fortsätta på min väg, då slutar ni leva i otukt, och går och gifter er!”

Det var klara besked, och det sved i skinnet, men vi valde att lyda.

Det förde in en helt ny dimension i vår tro! Vi hade tagit första steget till att inte bara tro på Jesus, utan också följa Honom!

Strax efter detta fick jag också min kallelse att bli en Ordets tjänare.

Vi hade varit på en ungdomssamling, och någon ställde en fråga som ledaren inte kunde svara på. Jag kom ihåg ett par bibelord, som sammantagna utgjorde svar på det som frågan gällde, så jag talade om det. Just när jag sagt det jag hade att säga fick jag en glimt, eller en aning, om att detta är något jag kommer att göra många gånger i framtiden! Det var en märklig upplevelse, en sådan man inte glömmer så lätt.

Det dröjde tio år innan den framtidsglimten blev verklighet, och under de åren hann vi komma med i den karismatiska rörelsen och bli litet mer bekanta med den helige Ande, gå på bibelskola i Sverige, sedan få tre barn, och slutligen också flytta från Smedsby utanför Vasa ut till Maxmo, en landsortsby 30 km norr om Vasa, där vi fortfarande bor.

Barnen har nu hunnit växa till sig avsevärt, Mikael är tjugosju, Malin är tjugofem och Henrik tjugotre. Vi har till och med hunnit bli farfar och farmor! Mikael är gift, så vi har fått en svärdotter, vilket är lika med en dotter till :), plus tre barnbarn!

Jag kom på olika vägar i kontakt med en förening som kallade sig Luthersk Inremission i slutet på åttiotalet. Jag fick pröva på att predika då och då i deras möten, och efter ett par år kom en förfrågan huruvida jag vore intresserad av att pröva på att resa och predika på heltid!

Intresserad var jag nog, men jag kände en viss osäkerhet inför detta att sluta mitt arbete och börja resa på heltid. Skulle jag räcka till för det? Var detta verkligen Guds vilja för mig?

Lyckligtvis är jag föga plågad av beslutsångest.

Jag är mera en sådan som klampar iväg och ser vad som händer.

Det gjorde jag också den här gången – jag tänkte som så, att om Herren ger en verkstadsarbetare en sådan här fullständigt osannolik chans, då är det nog dags att kliva ur båten och se om vattnet håller att gå på!

Det här var för tjugoett år sedan, och vattnet håller fortfarande!

Även om Inremissionen var en mycket god samarbetspartner för mig, föreningen har alltid gett mig frihet att utforma mitt arbete så som Herren har lett mig, och har heller aldrig försökt lägga någon munkavle på mig, blev det ändå tid att omdefiniera vårt samarbete i början på 2007.

Jag låg nämligen sjuk en tid på hösten 2006, fick en inflammation i nervröterna i nedre delen av ryggraden, vilket i kombination med en autoimmun nervsjukdom som kallas Guillan-Barres syndrom slog ut det viljestyrda motoriska nervsystemet. Jag blev totalförlamad från axlarna ner åt, kunde inte röra ett lillfinger ens. Medan jag låg förlamad och hade gott om tid att be och tänka genom min situation, fick jag genom ett bibelord, som Herren påminde mig om, klart för mig att det var dags för mig att stå upp, låta döpa mig, och lämna den lutherska kyrkan. Så då gjorde jag det, när Herren väl lät mig bli frisk igen!

Att i det läget fortsätta att kallas Luthersk Inremissions officiell predikant föreföll mig vara inte helt självklart, så jag meddelade föreningens ordförande att jag ville avstå från den titeln och anställningen om där fanns någon tveksamhet från deras sida. Sådan tveksamhet fanns, så där tog den anställningen slut. Jag har fortsättningsvis haft gott samarbete med Inremissionen, men jag är alltså inte längre deras predikant!

I dagsläget är jag anställd av min nya hemförsamling, Betesdaförsamlingen i Kuni 20 km norr om Vasa, och fortsätter att resa och predika som förr. Även om jag har flyttat över från lutherska kyrkan till frikyrkan vad det gäller församlingstillhörighet, är jag fortsättningsvis inställd på att samarbeta med alla som vill samarbeta med mig! Jesus har bara en församling, och den tillhör jag och betjänar med vad nåd Gud ger mig. Det är otroligt berikande att få arbeta tillsammans med syskon från olika samfund! Gud vill gemenskap!

Avslutningsvis kan jag väl säga, att Gud har gett mig både krafter och humör, han har beskyddat min familj och frälst mina barn.

Inte har det varit medvind varenda dag de här trettioåtta åren som har gått sen jag först blev frälst, men Jesus har aldrig lämnat mig eller övergett mig!

Bättre Herre att tjäna finns inte!