Watchman Nee har skrivit en liten bok med den titeln en gång. Fast på engelska heter den inte "Vila, vandra, vinna", den heter "Sit, walk, stand". Den handlar om Efesierbrevet, och de tre dimensioner av den kristna vandring som där beskrivs - vi är satta med Kristus i den himmelska världen, vi har en vandring i beredda gärningar här i världen, och vi ska stå fasta gentemot den onde och hans anhang.

Att vila, vila i vetskap om jag redan är satt med Kristus i den himmelska världen, att jag har en plats där, hör hemma där, det kommer alltså först.

Sen komer då vandringen, en vandring som redan är förberedd och pålanerad av herren, et liv där han verkar både vilja och gärning i oss.

Och genom allt deta den ständiga strid som bara kan vinnas av den som är och förblir i Kristus och i Hans väldiga kraft.

Jag har haft en full fart-vecka den här veckan, och avslutar den med att idag, första advent, först predika i Vähäkyrön Vapaakirkko, och sedan förflytta mig till Kuni och predika i gudstjänsten där - samt ha en tvåspråkig barnvälsignelse.

Nästa vecka får jag sedan vila efter den här veckans vandrande! :)

Vad som ska hända då finns nämligen inte inskrivet någon annanstans än i Guds almanacka än...

För femton år sedan sade en broder i predikantskrået så här till mig: "Om du tänker fortsätta i den här takten kommer du att ha bränt ut dig om två år!" Och det var en berättigad varning då, för fem år efter det var jag så slut att jag var färdig att kasta in handduken!

Jag hade nämligen tappat bort vilan i Gud genom att ta på mig och jobba med saker som Gud inte hade berett för mig, inte hade verkat vilja till, inte hade gett kraft till.

Då såg jag en lucka i almanackan som något att ha dåligt samvete för, något som borde fyllas med något så fort som möjligt. Nu kan jag se en sådan lucka som en gåva från Gud, som dagar jag kan lämna åt Herren och säga, att om Du vill att jag ska vila och ladda battererna nu, så tack, gärna, och om du vill låta något oplanerat och oväntat hända, så då är det ju jättebra att jag inte redan är fullbokad!

Det viktiga är ju inte att jag kan peka på många möten och mycket verksamhet på min meritlista, det viktiga är att Guds vilja sker. Och den sker bara i det som Han har planerat, den sker bara när jag får göra hans vilja. Varje planta som inte vår himmelske Fader har planterat ska ändå ryckas upp med rötterna, så varför göra sig besvär med att plantera dem överhuvudtaget då?