Igår hade vi potatistalkodag , inte för att jag har så rysligt stort potatisland, men det är kul att samlas hela familjen en eftermiddag och göra något tillsammans, och nu råkade det sig så att alla hade möjlighet att vara med! Solen sken, även om den börjar stå rätt lågt den här tiden på året värmer den än, och det var allt som allt en idealisk dag för den här sysselsättningen!

Det är typ fyra och en halv månad nu sen jag satte potatisen i våras. Sen dess har de fått vara i fred där i jorden. Jag hade nog inte fått mycket till skörd om jag plockat upp dem då och då, och ängsligt kollat om det verkar bli någon nypotatis! Saker måste få ha sin tid ibland, och det blir bara sämre om man försöker skynda på processen.

Jag gör vad jag kan ovan ytan för mina potatisar, förstås. När det är dags att mylla så myllar jag. När ogräset skjuter fart rensar jag i landet, och blir det för torrt vattnar jag. När bladmöglet börjar synas skär jag bort den angripna blasten, så att eländet inte ska sprida sig alltför snabbt. Och så vidare. Men själva potatisen, den jag satte, den måste få vara ifred!

Guds Ord i en människas hjärta fungerar ungefär på samma sätt.

Att gräva i sig själv, ständigt inspektera sina andliga framsteg, söka efter nya läror, nya idéer, nya metoder och konster och knep för att få det att gå fortare, det leder alltför ofta till rakt motsatt resultat än det man önskade.

Det är som Paulus skriver i 1 Kor 3: "Jag planterade, Apollos vattnade, och Gud gav växten".

Bara utsädet är rent och oförfalskat, och vi sedan låter det vara ifred och gro, då sköter nog Gud sitt!

Han har sänt sitt evangelium för att det ska växa och bära frukt, det är vad han vill!

Sen, när det väl har blivit frukt, när det är klart att skördas, då behövs det ingen större expertis för att vara med och ta vara på skörden!

Tänkte jag när jag såg det femåriga barnbarnet med stor koncentration plocka potatis i hinken igår...