Jag gör bort mig ibland, och så snart jag fått litet distans till det inträffade kan jag i allmänhet skratta ganska gott åt det inträffade. Lyckas jag göra bort mig i andras åsyn blir det fler som får skratta gott, och åskådarna behöver i allmänhet inte ens ha någon tid att få distans innan de kan skratta!

För x antal år sedan var jag på predikobesök i en församling en söndag, jag skulle dels predika i huvudgudstjänsten, dels i en gudstjänst ute i en sidoby.

I den första gudstjänsten hände det sig att liturgen kom av sig mitt i mässan. Han stod och vände blad i handboken i ett fruktlöst försök att komma på var han egentligen var någonstans, han kastade en hjälpsökande blick upp mot ljuskronorna, vände sig mot altaret, vände sig tillbaka mot församlingen, slog slutligen ut med ena handen och sade med uppgiven stämma: "Herren vare med er.....och så vidare!"

Sedan vände han sig mot altaret igen. Kantorn tog då resolut tag i det hela och började med friskt mod spela predikopsalmen, även om det inte riktigt var dags för den än, och gav så kyrkoherden en chans att orientera sig.

Jag satt och försökte förtvivlat behärska mig för att inte brista ut i gapskratt. Ännu när jag gick upp i predikstolen hade jag problem med att hitta den rätta värdiga minen,  prästens "...och så vidare"... var alltför nära till i tiden!

På väg till nästa gudstjänst satt vi tillsammans i bilen, kantor, präst och predikant och skrattade gott åt det inträffade - och undrade halvt på skämt vad vi skulle ställa till med på nästa ställe?

Det behövde vi inte vänta länge på att få veta. När prästmannen läste upp dagens epistel kom han med hög och tydlig röst med följande något oväntade uppmaning till den förbluffade församlingen: "Avsky det goda, håll fast vid det onda!"

Jag satt och bet mig i läppen så det nästan blödde, och tänkte medlidsamma tankar om min osedvanligt förvirrade broder.

Sedan var det då min tur. Mitt under predikan såg jag plötsligt en mängd mer eller mindre illa dolda leenden ute i församlingen, och eftersom jag hade inte alls försökt vara rolig på något sätt avbröt jag mig och frågade vad jag egentligen hade sagt som varit så roligt?

"Jo, du stod just och berättade hur Jesus satt uppe i trädet när Sackeus kom på vägen" svarade prästen med ett MYCKET brett leende på läpparna.

Jag insåg omedelbart vilket Skriftens ord som passade bäst in på hela situationen: "Den som menar sig stå må se till att han inte faller!"

Men glädjen var stor i de heligas gemenskap, och det var väl bra så! :)