I söndags medverkade jag i en sånggudstjänst i salteriet ute vid Svedjehamn på Björkö, nära mina egna hemtrakter. Naturligt nog kom jag att tänka på och också tala om ett gammalt original, som levde på förra århundradet. Denne "Maris Emil", som han kallades, var en brinnande kristen, som inte sparade någon möda i arbetet på att föra ut evangeliet till byarna ute i Replot skärgård!

Första gången jag hörde talas om honom kunde jag väl ha varit en tio år, kanske tolv. Min pappa kom att med glimten i ögat citera honom, och det väckte min nyfikenhet, så jag frågade mig för vem det egentligen var han talade om.

Emil hade då några år tidigare varit i folkskolan i Brändövik, ett par kilometer från mitt barndomshem, och hållit väckelsemöte. Hans framställningskonst var tämligen dråplig, och hade mötts med skrattsalvor från publiken, varpå Emil i förtvivlan och frustration över att folket inte tycktes inse att det gällde liv eller död för dem hade ropat. "Ja, ni skrattar ni, men om ni inte gör bättring kommer ni att fara käpprätt till helvetet allihop!"

För min farsgubbe blev det här litet av ett ordstäv: "Det kommer att gå käpprätt åt helsike, som Maris Emil sa åt brändövikarna!"

Vid ett annat tillfälle lär samme Emil ha frågat dåvarande kyrkoherden i Replot varför han inte fick predika i kyrkan, varpå kyrkoherden svarade att Emil inte kunde uppträda med den värdighet som kyrkorummet krävde, alltså stå stilla medan han talade. Till detta genmälde Emil. "Inte har jag hört att nån skulle ha blivit frälst av dina predikningar heller, fast du står som spader äss i predikstolen!"

Så, vad var det som var viktigt för gamle Emil? Att bli respekterad? Att få predika?

Knappast. Han ville bara att folk skulle få höra om Jesus, ta ställning, bestämma hur de ville ha det!

Han ville att människor skulle komma till tro, bli frälsta, komma på himlavägen!

Och för den saken var han beredd att ta möda och besvär, offra av sin tid och sina krafter på att färdas runt och ordna möten i en tid då det inte bara var att sätta sig i en varm bil och trycka på gaspedalen, och att bli utskrattad och förlöjligad av dem som inte bättre begrep.

Vi är fattigare nuförtiden, fast vi på många sätt förefaller vara rikare.

De verkliga originalen, de som hämtar sin eld, sitt engagemang och sitt budskap direkt ur gemenskapen med Herren och glädjen över frälsningen, de har blivit så tunnsådda nuförtiden!

Ibland undrar jag om det inte har blivit en slagsida i hela kristenlivet, allt det här med predikningar på CD, mötesvideon på Youtube, kanal 10-kristendom, och så vidare.

Maris Emil och hans samtida hade inget av allt det här, ändå tycks de ha haft något som dagens kristenhet skulle behöva mer av...