" ...."Å, ni otrogna och förvända människor", sade han, "hur länge ska jag behöva vara hos er? Hur länge ska jag härda ut med er? För honom hit till mig!"

Pojkens far skyndade iväg upp mot bygatan. Det var mycket tyst i hela skaran.

Aldrig förr hade Johannes hört Mästaren tala så skarpt till sina egna!

Aldrig hade han så tydligt anat  att det verkligen kunde vara en plåga för Guds Messias att vandra omkring med dem.

Vanligen hade man bara intryck av en stor glädje, som strömmade ur en aldrig sinande källa, men kanske det låg något annat där bakom? Johannes tänkte på det han sett uppe på berget.

Det hade varit som att blicka in genom dörrspringan till en festsal, full av en härlighet, som aldrig skådats på jorden!

Så såg han sig omkring på hopen, som nu skockades kring Mästaren. Grova, smutsiga ansikten med dumt stirrande ögon, trasiga mantlar, som styvnat av intorkad smuts, en tung lukt av svett och otvättade livklädnader, den heta vinden, som virvlade upp landsvägsdamm och torkad spillning över dem - och så, till råga på allt, dessa maktlösa och misslyckade lärjungar.

Motsatsen mellan berget och dalen blev nästan outhärdlig. Han orkade inte riktigt tänka tanken till slut, han kände bara att han snuddade vid ett offer och en självutblottning som låg långt bortom gränsen för det fattbara... "

Från Bo Giertz´"Med egna ögon"