"Ska du skriva blogg? Du har väl inget att skriva om! Inget har ju hänt!"

Så sa en röst i  mitt bakhuvud just nu, när jag tänkte börja skriva ett inlägg här, och det var nästan så att tonfallet var aningen hånfullt.

Jag läste en gång en fantasyromansvit, där fantasivärldens motsvarighet till den onde kallades "Föraktaren".

En mycket träffande beteckning, får man säga!

Finns det något i tillvaron som bär ondskans fingeravtryck, så är det föraktet.

Med hjälp av det får vi varandra att krympa, och samma effekt har det varifrån föraktet än kommer.

Tänk bara på vad som händer den som föraktar sig själv, hur liten och värdelös han blir i sina egna ögon!

Och hur värdelöst och betydelselöst det han har att säga eller göra kommer att förefalla honom!

Vilket effektivt sätt att stjäla modet och handlingskraften av en människa!

Antingen blir hon så knäckt att hon inget gör eller säger, eller också kommer hon att drivas av ett ständigt behov av att hävda sig, bevisa något, i det hon säger och gör.

Ingen vill ju tänka på sig själv som en obetydlig människa, som lever ett händelselöst och betydelselöst liv!

Jag reagerar på den här litet hånfulla, föraktfulla tonen som jag nyss tyckte mig höra, reagerar så att jag identifierar den som ett angrepp, en beröring från den onda andevärlden.

Jag reagerar med att identifiera det den vill förmedla till mig som lögn, som något jag inte ska tro på, inte ta emot!

Betydelselös? Värdelös? Jag? Gud har faktiskt gett det bästa han hade för min skull!

Jag väljer att låta mitt värde bestämmas av vad Jesus var villig att betala för mig!

Händelselöst liv, jag? När jag just fått ännu ett bevis på att jag är med i den kosmiska kampen mellan gott och ont? Och dessutom med på rätt sida!

Nej, den gubben gick inte, inte idag!

Och tack, Jesus, för det!