Evangelisten D L Moody var verksam på 1800-talet i USA. Eftersom han var både välkänd och framgångsrik hade han också en hel del motståndare, det hör ju liksom till! Vid ett tillfälle blev han tillfrågad vilken person han hade haft mest besvär med av alla, och frågeställaren väntade sig förstås att Moody skulle nämna någon av sina talrika meningsmotståndare.

Men tji fick han!

"Den person jag haft mest besvär med av alla heter D L Moody", svarade evangelisten.

Det är inte mycket jag har gemensamt med Moody, utöver att vi är kristna bröder och barn till samme Fader.

Jag är inte evangelist, jag är inte välkänd, inte framgångsrik, och jag har inte ens speciellt många fiender, i varje fall inte som har kommit till min kännedom.

Men ifråga om det han svarade på den närgångna frågan känner jag stor gemenskap med honom!

Det finns nog inte någon människa jag har haft, och fortfarande har, så mycket besvär med som med Ingmar Rönn.

Nu i mellandagarna har jag inte haft några predikouppdrag, annat än att jag var och höll ett eftermiddagseminarium på ett ungdomsläger på nyårsafton. Alltså har jag stannat upp så mycket att jag själv har hunnit ikapp mig, och det har inneburit några dagar av självrannsakan.

Och det är i och för sig en god sak - "pröve då människan sig själv", står det ju i Bibeln - men roligt är det inte. Man skulle ju önska och hoppas att något som ens avlägset skulle påminna om helgelse skulle ha tagit sin början efter snart fyrtio år som kristen, men det enda jag upptäcker hos mig själv är ett ständigt växande behov av nåd.

"Helgonen är inte färdiga ännu" skriver Frank Mangs i en av sina böcker. Han hade kommit ut från ett kristet möte där bröderna kommit i luven på varandra, och han gick ut därifrån skakad och sorgsen i hjärtat. Då hade en okänd man tilltalat honom med de orden, och sedan försvunnit. Han hade aldrig sett den mannen vare sig förr eller senare, och han trodde själv att det var en ängel.

Det änglabeskedet, om det nu var en ängel, har jag inga problem med att ta till mig.

"Vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk", skriver aposteln.

"Han som i er har börjat ett gott verk ska också fullborda det", skriver samme apostel på ett annat ställe.

Det vi gör är alltså ett styckverk, och själva är vi också halvfärdiga.

Det är väl därför man har så mycket besvär med sig själv - när man har ett hum om hur den färdiga produkten, den sanna människan, skulle se ut är det svårt att förlika sig med halvfabrikatet...

Det är väl bara att ta löftet med sig när man börjar på det nya året: "Han ska fullborda det!"