Jag var på predikoresa i Åboland i helgen, besökte dels Pargas Filadelfia, dels Korpo Betania.

I Pargas hade man ordnat bönemöte på fredagkvällen, och jag var ombedd att leda kvällen.

Rätt ovanligt för min del, i allmänhet brukar jag förväntas predika eller undervisa, men den här gången var det alltså bönen som gällde!

En stor del av kvällen ägnade vi åt att vara stilla inför Gud och lyssna in vad Han eventuellt skulle ha för förslag till böneämnen åt oss. Oftast kommer vi ju dragande med våra egna böneämnen i långa banor, mera sällan ger vi oss tid att vänta in besked om vad som för tillfället vore viktigt att be för ur Guds synvinkel, så det kändes helt bra att ha det på det här sättet en kväll!

Någonstans mitt i kvällen kom en rad ur Sveriges nationalsång till mig, klart och tydligt.

"Du tronar på minnen från fornstora dar..."

Sedan kom följande tanke: "Så är det med er, väckelserörelser och frikyrkor här i Svenskfinland! Alla har ni haft en tid när det fanns eld och hänförelse och offervilja, när evangeliet hade framgång och människor kom till tro, men nu är det alltför mycket av tronande på minnen från fornstora dar bland er!

Och sen fick jag ett par diktrader till, från Fritjofs saga den här gången:

"Yvs ej av fädrens ära, envar har blott sin

kan du ej spänna bågen är han ej din!"

Och jag fick en förnimmelse av att Gud nog är densamme, som han var under våra fornstora dar.

Det är vi, som har förändrats någonstans på vägen.

Det är väl överhuvudtaget inte meningen att vi ska "trona" på något, berömma av oss något, ha vår identitet i något annat än i Kristus!

Är det månne det som är skillnaden, eller åtminstone en del av den?