I går kom jag mig äntligen för att spänna till det alltför lösa bakhjulslagret på min bil. Det var så löst att däcket vickade, och jag borde ha åtgärdat det för flera veckor sen, men jag hade helt enkelt glömt bort hela saken efter att besiktningsmannen påpekade att jag borde göra något åt det.

Nu är det inget större arbete att göra det, femton minuter typ.

Knepet är att spänna till det lagom mycket!

Spänner man till det för hårt nöts det och förstörs på nolltid.

Där finns vissa paralleller till kristenlivet!

Om en kristen, eller en kristen församling är alltför "löst spänd", så där så det vickar hit och dit på låt gå-manér och inte håller en klar riktning längre, då forsar det vi brukar kalla "inre sekularisering" in, och det blir snabb erosion av både lära och liv!

Spänner man till det för hårt med krav och förväntningar, i eget liv eller i församlingen, då börjar det gå så trögt att alla blir trötta och utnötta, och den retoriska frågan från Galaterbrevet blir aktuell: "Ni som vill stå under lagen, när hör man nu att ni prisar er saliga?"

En instruktör i värjfäktning sade vid ett tillfälle till sin adept: "Värjan är som en fågel i handen: Håll den för hårt och du kväver den, håll den för löst och den flyger sin väg!"

Så hur spänner man till det lagom mycket, hur hittar man det lagom fasta greppet?

Kanske det vore hälsosamt att tänka på sig själv också som lagret, eller som värjan.

Inte bara som den som sköter spännandet och håller greppet!

Det är ju trots allt fortfarande Gud som håller oss i sin hand, inte tvärtom...och i den enkla uppmaningen att älska Honom över allt och sin nästa som sig själv finns Guds grepp över vårt liv inbyggd.