Senaste weekend var jag i Västanfjärd. Västanfjärd finns på Kimitoön, och Kimitoön finns i östra Åboland, om någon undrar.

Idag åker jag ner till ön ifråga igen, nu till kyrkbyn, dit mötestältet från förra helgen har flyttat under veckan.

Nu ska det alltså vara tälmöten i dagarna tre igen, sen ska jag trappa ner och ha litet sommarledigt.

Under nittiotalet höll jag på hela somrarna och drog land och rike runt med Inremissionenes tält, och höll oftast inga ordentliga semestrar alls, men småningom insåg jag ju - tvingades inse - att utan ledigt orkar man inte i längden.

Men, det var om tvåspråkighet jag skulle skriva!

Det är pingstförsamlingen i Kimito som  arrangerar mötena jag medverkar i, och det är en tvåspråkig församling.

Det märktes först av allt på att allt tolkades till båda språken, vilket i och för sig kan kännas litet omständligt.

Detta är ju för övrigt enspråkighetsivrarnas argument nummer ett, hur smidigt och enkelt allt skulle bli om man bara blev av med det ena eller andra språket i hanteringen...

I Kimito fick jag dock ett annat intryck än bara känslan av att det blev långt och omständligt!

Där fanns en äkta, kristen omsorg om att alla skulle känna sig hemma, att alla skulle få tillgång till det som sades på sitt eget modersmål, och där fanns något mer också, nämligen ett otvunget umgänge över språkgränsen som man bara blev glad av att se!

Jag hade inget intryck av att där skulle ha funnits en svensk grupp och en finsk grupp, där fanns bara kristna människor, Guds barn, som var tillsammans och trivdes tillsammans. Det var litet som med de olika grupperingarna inom kristenheten, finns det respekt och hänsyn behöver inte olikheterna vara något oöverkomligt problem!

De som vill ha det "enkelt och smidigt", som skulle vilja avskaffa alla olikheter i både språkligt och teologiskt hänseende, de företräder en slags asfaltkultur. I stället för en trädgård med olika blommor och träd tycks man vilja ha en asfalterad parkeringplats.

Enkelspårigt, likriktat, enformigt - visst blir det enkelt och smidigt när det är så, men nog blir det ju fattigt och tråkigt också!

Och inte behöver man lära sig varken respekt eller hänsyn i sådana sammanhang, vilket betyder att man missar många chanser att se sig i spegeln och se sitt behov av att växa som människa och kristen...

Så, nu ska jag åka ner dit igen, som sagt.

Varmt och skönt kommer det att vara i bilen, jag har ingen AC, och det är utlovat sol och 26 plusgrader, men det ska bli roligt ändå!

Det är alltid välsignat på ställen där bröder bor endräktigt tillsammans!

Det här blogginlägget är från ifjol somras, men med tanke på hur språkdebatten och -klimatet har utvecklat sig sedan dess tycker jag inte att det har precis tappat i aktualitet...