Jag fick tag på Tolkiens "Sagan om Ringen" för kanske en tretti år sedan, och sen dess har jag läst den en gång till typ vartannat år. Det är så med mig, att jag gärna återvänder till böcker som gett mig en läsupplevelse! Det här har då medfört att jag minns en hel del av boken ifråga vid det här laget!

 

Varje gång jag är med någonstans, där man sjunger den omtyckta psalmen "O salighet, o gåtfullhet", kommer jag följaktligen att tänka på ett replikskifte från "Sagan om ringen". 

 

"Ju längre ni är med, desto svårare blir det för er att dra er tillbaka, men ni är inte bundna av löften eller ed att följa honom längre än ni själva vill. Ni känner ännu inte era hjärtans ståndaktighet inför det, som väntar er på vägen!", sade Elrond.

"Trolös är den, som tar farväl, när färden fylls av faror", sade Gimli.

"Måhända", sade Elrond, "men den skall inte lova att vandra i mörkret, som ej anar nattens djup".

"Dock kan ett svuret löfte stärka ett vacklande hjärta", sade Gimli.

"Eller komma det att brista", sade Elrond. "Se inte för långt framåt!"

Jag har nämligen så väldigt svårt för den tredje versen: "Jag svär dig trohet, ödmjukhet, och lydnad intill döden..." Det osar Petrus, och hans stortaliga försäkringar om hur han ska gå både i döden och i fängelse med Jesus, lång väg om dessa "svurna löften" i psalm 357 i psalmboken!

Det finns inte material i mig till att lova något sådant här, det har trettiosju år som kristen lärt mig med eftertryck. Jag kan - periodvis - vilja hållas stående, vilja vara både trogen, lydig och ödmjuk, men till det hjälper inga svurna löften från min sida!

Det är Herren, som ska hålla mig stående, om jag ska hållas på fötter.

 

Det är som det står i Hosea 6, människans kärlek är lik morgonskyn, som hastigt försvinner.

Men Guds trofasthet, Guds goda vilja, och Guds helige Ande som Han har gett oss till Hjälpare i vår svaghet, de försvinner inte när solen går upp och det blir hett om öronen!

 

Jag är mer på Tolkiens linje än på Sven Lidmans. Den som inte anar hur mörkt det kan bli, och inte känner sitt hjärtas ståndaktighet - eller brist på ståndaktighet - gör nog klokt i att lita mycket på Guds löften och litet på de egna!