Jag är hemma från en skärgårdskommun, och där var det förr i tiden vanligt att folk hade några får per hushåll. På våren förde man fåren med båt ut till någon lämplig holme, och där fick de sedan leva det fria livet och sköta sig själva hela sommaren! På hösten, när det blev slut med betet, var det dags att hämta hem dem igen till vinterkättens trygghet. Det hämtandet var nu inte alltid så enkelt, för fåren hade ju hunnit förvildas en del över sommaren, och stod inte precis på kö för att få kliva i båten!

 

En del av dem tog sig till och med för att simmande försöka fly från förföljarna, men det kunde sluta galet. Den tiden på hösten hade de nämligen hunnit få lång ull, och när den blev blöt, blev den så tung, att de arma fåren löpte risk att drunkna.

Annars var det inget fel på deras simkunnighet!

 

På mitt första jobb i Vasa satt vi en gång och diskuterade just det här på en middagspaus.

Flera stycken av oss var hemma från Replot, och hade således personlig erfarenhet av "fårskallet", som det höstliga hämtandet av fårskallarna benämndes!

När en av oss just hade avslutat en livfull beskrivning av hur han hade rott i kapp och livräddat ett får, som hade lyckats simma ovanligt långt ut, innan ullen slutligen började dra ner det under vattnet, tog en i arbetslaget, som dittills suttit tyst, till orda.

Han var hemma från en fastlandsort, och hade aldrig haft något med vare sig får eller fårskall att göra, men nu uttalade han sig ändå: "Jag tror inte att får kan simma!"

Och inget som vi andra dittills hade sagt, och inget av det vi sedan sade, kunde få honom att vackla i den övertygelsen!

 

Den dagen insåg jag, kanske för första gången, vad en förutfattad mening gör med en människas förmåga att ta in ny information. Har någon en gång bestämt sig för att något ligger till på ett visst sätt, bestämt sig så till den grad att övertygelsen förvandlats till en så kallad självklarhet i hans huvud, då är vägen till riven tankebyggnad lång!

 

Jag hörde en gång en definition av "självklarhet", som fick mig att studsa till: "En självklarhet, det är något som är klart för dig själv, men det är därmed inte sagt att det är klart för någon annan, eller ens stämmer med verkligheten!"

Har man skaffat sig en uppsättning självklarheter, som till en betydande del består av fördomar och förutfattade meningar, alltså sådant man snappat upp och anammat utan större eftertanke, och sedan börjat använda det paketet som tolkningsmodell för allt man sedan får höra och vara med om, då kan det gå som för honom, som vägrade tro att får kunde simma. Det som inte passar ihop med ens referensram, det vägrar man helt enkelt att ta till sig!

Jag kom att tänka på det här med får och simkunnighet när jag läste på Kotimaas bloggsida om hur två kandidater i biskopsvalet i Helsingfors har låtit förstå att de inte tror på att Jesus verkligen blev avlad av den helige Ande och född av jungfrun Maria. Har man som självklarhet anammat det vetenskapliga tänkesätt, som förnekar möjligheten av gudomligt ingripande och mirakler, då har man krympt sin värld ner till den nivå där förnekaren av fårens simkunnighet befann sig - den nivå, där ens lilla paket av självklarheter står som en mur mellan en själv och allt som ligger bortom dem.

 

Man reagerar på sånt, som inte passar in i ens självklarheter, ungefär som mannen, som upptäckte att hans nyritade karta inte riktigt stämde med landskapet: "Men då ändrar vi väl på landskapet, då!"

På den vägen lär man inte växa vare sig i kunskap eller insikt, och inte heller som människa...