Jag hörde den för några dagar sedan - igen.

Den komprimerade versionen av kyrkohistorien.

Så här låter den: "Den enda tid vi kristna tillbringar på vägen är medan vi är på väg från det ena diket till det andra!" Men måste det då vara så här? Det tror jag inte.

Det finns några enkla tumregler man kan ha som medicin mot denna ständiga irrfärd från dike till dike, och den första av dem låter så här:

"Om vi ger de olika sakerna i den kristna tron ungefär samma proportionella utrymme som de har i Jesu och Hans apostlars undervisning. då hålls vi någotsånär i balans."

När inte den regeln följs hamnar vi i vad Skriften kallar vindkast i läran, där vi blåses iväg som korkar på vattnet för varje ny andlig modevind. Och det har vi sett en hel del av under tidens gång - bara på de här senaste trettio åren, typ, har vi haft fredsväckelse, miljöväckelse, själavårdsväckelse, trosväckelse, profetväckelse, skrattväckelse, gråtväckelse, och nu senast sparka folk i huvudet med bikerboots-väckelse i den västerländska kristenheten. Alltsammans (med undantag för det sista då) är i och för sig bra och bibliska saker,  men med en katastrofal överbetoning på en enda sida av de kristna livet.

Och drar man i ratten åt ett och samma håll hela tiden, då hamnar man i diket!

Den andra tumregeln kan i all enkelhet sägas så här:

"Vi ska se upp så att vi inte börjar gå in för att i evangelisation och undervisning predika eller praktisera sådant som varken Jesus eller apostlarna någonsin gjorde eller sade."

Och då menar jag inte att vi ska undvika bilar och datorer, eftersom Jesus och apostlarna inte hade sådana. Jag avser sådana saker som de grundläggande sanningarna om Jesu person och verk, samt hur vi ska relatera till varandra, hur församlingsledare är tänkta att fungera, vilken moral som gäller i den kristna församlingen, och hur vi ska göra för att mota synd och laglöshet i dörrren, när den vill tränga sig in i den kristna församlingen.

Vi skulle få skrota en hel del både officiella och inofficiella läror och påbud och bruk om vi följde den regeln!

Men det skulle bli bra mycket enklare att hållas på vägen!

Den tredje tumregeln då:

Tro inte att det räcker med enbart tumregler för att hållas på vägen!

Gud behöver ständigt få utrannsaka mig, känna mitt hjärta och pröva mina vägar!

Vi har nu en gång en sån otrolig kapacitet för självbedrägeri, vi människor.

Utan Andens ljus och sanning hålls ingen på vägen.

Utan Andens ljus och sanning kommer vi inte ens dit!