Klockan är nio, det är söndag morgon, och snart ska jag åka in från Östra Centrum till Andreaskyrkan i centrum av Helsingfors. Jag har varit här i den insnöade huvudstaden sen i torsdags - jag har aldrig sett såna snömängder här förr - och om två timmar börjar sista mötet innan jag ska börja söka mig hemåt igen.

Jag har suttit och förberett dagens predikan sen sju i morse, med avbrott för frukost, och nu börjar konturerna ha klarnat!

Jag ska tala om de tre vägar vi människor i allmänhet väljer en av, när vi ska till att börja följa Jesus.

En av dem är att börja leva för Herren.

Det här är en slags självutplåningens och underkastelsens väg, där man inte alls är säker på om Gud egentligen vill något bra med ens liv, där man drivs mer av rädsla än av kärlek, och där man har en föreställning om att det inte är önskvärt att själv vilja något, och har en känsla av att det här med att vara kristen innebär att man ska vara allas dörrmatta.

Det här blir för många en väg till missmod och försagdhet.

Den andra är att börja leva upp till Jesus.

Det gör man när man börjar gå in för att vara en bra, stark, kunnig, begåvad, högpresterande kristen. De som går in på den här vägen börjar ofta fokusera på kraften och glömma den svaghet som kraften fullkomnas i. Det här är att följa Jesus före korset, så som lärjungarna  gjorde de första tre åren.

Man fortsätter att leva enligt samma mönster som man har gjort i sit världsliga liv, det liv där man får sin identitet bestämd av vad man kan och gör. Antingen inser man småningom att man mislyckas, och blir missmodig. Eller så inbillar man sig att man lyckas och blir högmodig.

I ingetdera fallet blir man frimodig på så sätt att man berömmer sig av Herren och inget annat...

Den tredje vägen är att börja leva i Kristus.

Det här är det liv där man väljer den svaghet som kraften kan landa i, i stället för att försöka gå direkt på kraften.

I det livet kan man kan börja upprättas till att vara den människa Gud har skapat en till, en människa som får sin plats i tillvaron och sin identitet genom att vara älskad, där man inte behöver försöka bli av med sin fördömelse varken genom att utplånas eller genom att samla på sig en hög identitetsskapande prestationer, där man istället bara rätt och slätt är förlåten och lever i den förlåtelsen!

Den som lever i Jesus har råd att också leva i kontakt med sig själv - vilket gör att man hålls ödmjuk i insikten om att man ständigt lever endast av nåd. Då blir man också frimodig på ett rätt sätt!

Den som inte vare sig har något at skämmas för eller att skryta över, han är fri!

Här har vi alltså tre sätt att förhålla sig till Kristus - "för", "upp till", eller "i".

Det är "i", som är det överlägset mest använda i Nya Testamentet.

För det är det enda sättet att verkligen relatera till Honom!

Vinträdet och grenarna.

Lemmarna och kroppen.

Ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus... och detta är ett liv som verkligen är värt att leva!