När den karismatiska väckelsen började beröra de gamla kyrkorna för fyrtio år sedan hölls bland många andra konferenser en internationell luthersk storsamling i Minneapolis. Året var 1972, och mötet gick under namnet "First International Lutheran Conference on the Holy Spirit".

 

Efteråt gav man ut en bok med budskap från konferensen, en bok som fick titeln "Jesus, where are You taking us?", och som bl a innehöll profetiska budskap, som hade framburits under dagarna.

 

Det kan har varit ungefär tio år senare, i början på 80-talet, som jag fick boken i händerna, och läste den med stort intresse - jag var då själv sedan något år engagerad i karismarörelsen.

 

Där fanns ett profetiskt budskap, som jag fäste mig vid så pass att jag skrev av det innan jag lämnade tillbaka boken. Jag fäste mig vid det för att det innehöll vad jag uppfattade - och fortfarande uppfattar - som själva kärnan i det Herren ville göra när den stora andeutgjutelsen kom över alla samfund och kyrkor för fyrtio år sedan. Jag fäste mig vi det också för att det var en uppmaning till omvändelse, inte ett guld och gröna skogar-budskap av det slag som ofta basuneras ut av diverse lyckoprofeter...

 

Tyvärr går det ofta så, att de äkta tilltalen från Gud drunknar i allt bakgrundsbrus, att de glöms bort och trängs undan. Eller så mals de sönder i den pratkvarn som alltid tycks gnissla igång så snart något rubbar de invanda cirklarna! Den glömskan bekommer oss inte väl, inte pulvriseringen heller, för den tar ifrån oss den profetiska vägledning, som vi så nödvändigt skulle behöva!

 

Så här löd budskapet:

"Sörj och gråt, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig med förkrossade hjärtan och botfärdiga sinnen, för min Sons kropp är sönderbruten! Kom inför mig i säck och aska, kom inför mig med tårar och sorgesång, för min Sons kropp är sönderbruten!

Jag hade velat göra er till en enda ny människa, men min Sons kropp är sönderbruten. Jag ville göra er till en stad uppe på berget, ett ljus som lyser så at hela världen skulle se det, men min Sons kropp är sönderbruten. Ljuset är bortskymt. Mitt folk är splittrat. Min Sons kropp är sönderbruten.

Vänd om från era fäders synder, vandra på min Sons vägar! Vänd om till er Faders plan, vänd om till er Guds avsikt! Min Sons kropp är sönderbruten.

Tillståndet i min kyrka och bland mitt folk behagar mig inte. Det råder misstänksamhet och fiendskap ibland er, det råder trätlystnad ibland er. En del av er känner fortfarande mer samhörighet med era grannar och bekanta än ni gör med mitt folk, med dem som bär mitt namn.

Det är nödvändigt att ni gör bättring, det är nödvändigt att ni vänder om från dessa synder, som skiljer er från era bröder och systrar! Nu är den lägliga tiden för er att vända om från allt detta, och jag vill ge er den insikt och den kraft ni behöver för att bli ett enda folk!"

Visst har det hänt mycket på fyrtio år. Samfundsgränserna är inte lika vattentäta nu som då, vi kan besöka varandras möten och anlita varandras talare olika samfund emellan på ett helt annat sätt nu än då. Ändå känner jag fortfarande hur det här budskapet träffar oss, träffar mig. Hur vi kanske har tagit något steg på väg, men fortfarande har en lång väg att gå, innan människorna runt oss på nytt kan säga "Men, se hur de kristna älskar varandra!"

 

Det här är ingen lätt eller enkel sak, inte om vi ska vandra i ljuset och ta oss an de svåra frågorna i stället för att sopa dem under mattan, Men om vi skulle ta det på Jesu sätt, minnas hur Han helt enkelt gav oss av sin Ande för att dra oss närmare sig själv, och därigenom också närmare varandra, då skulle mycket vara vunnet. Då skulle alla som ärligt vill söka och följa Herren bli mera ett, både inom och mellan samfunden, och då skulle också åtskillnaden mellan dem, som vill gå med Jesus, och dem, som visserligen vill ha ett sken av gudsfruktan, men inte veta av dess kraft, komma på ett naturligt sätt...