På KP-bloggen går debatten het om Lutherstiftelsens beslut att skaffa egen biskop. De LS- präster som har blivit prästvigda i svenska missionsprovinsen kallas på en del håll "skojarpräster". Man få väl anta att den blivande LS-bispen kommer att kallas bluffbiskop då?

Det kastas alltså sten i glashus så det står härliga till.

I Nya Testamentet finns nämligen bara en sorts präster, de som omnämns i Uppb 5:9-10 och 1 Petr 2:9. Alla som tror på Jesus är ett konungsligt prästerskap, som är präster åt Gud och Kristus.

Inför Gud är alltså de som klär sig i alba och prästkrage varken mer eller mindre präster än andra troende. Och inför Gud är sådana präster, som inte har någon personlig tro på Jesus, inga präster alls.

Hela det liturgiska prästämbete, som man nu diskuterar så engagerat bl a på Kp-bloggen, är i grunden obibliskt. Det har lett till en olycklig uppdelning av Guds barn i "präster" och "lekmän", och därmed passiverat och avväpnat typ 95% av Guds armé i våra länder. Vilket ingen annan än Djävulen har någon glädje av.

Det så kallade biskopsämbetet, som utlöste hela den nämnda diskussionen, det har Martin Luther uttalat sig på ungefär följande sätt om: Det har konstruerats för ett en ska kunna härska över många, inte för att det skulle vara påbjudet i Guds Ord!

Själv ser jag det mest som ett tämligen patetiskt försök att åstadkomma ett surrogat för apostlatjänsten...

Nya Testamentets presbyterer var rätt och slätt äldste i församlingen, det är vad ordet betyder.

De var inga präster av den sort vi har i dag i de stora kyrkorna.

Episkoperna var församlingsföreståndare i lokalförsamlingen, inga biskopliga kyrkofurstar som härskade över många församlingar.

Dessutom används termerna om vartannat i NT, dock alltid så, att det är lokalförsamlingens ledarskap som avses.

Det skulle egentligen vara rätt skoj, det här prästkäbblet om skojarpräster, att man så intensivt diskuterar en sådan här icke-fråga, om det inte vore så förvirrande och destruktivt.

Det är en icke-fråga, eftersom LS-prästerna  varken är mer eller mindre präster än de officiella lutherska, och ingendera är mer präster än vilken troende som helst.

Det är förvirrande och destruktivt, eftersom det bara tjänar till att förstärka tanken att det här med prästvigningar, prästkragar och prästkappor skulle kunna göra en människa till något annorlunda och mer heligt än andra kristna - något slags medlare mellan Gud och människa i folkföreställningarna...

Vilket i sin tur leder vidare till rena schamanismen: "Vi har ju en präst som sköter om ritualerna och ceremonierna och bönerna, döper och konfirmerar och jordfäster, så då är Gud nöjd och vi andra kan ägna oss något annat..."

Församlingarna behöver herdar och lärare. Till det duger Lutherstiftelsens folk lika bra som några andra. Paul von Martens föeslog i tiden att vi skulle avskaffa hela prästämbetet, och i stället bara ha pastorer, men inte ens det hjälper, om vi inte kommer åt den här innersta felaktigheten: tanken att prästen eller pastorn skulle ha något slags särställning i förhållande till Gud, att det han ber skulle höras bättre i himlen, att det han välsignar skulle bli mer välsignat än när andra kristna ber eller välsignar!

Vi behöver herdar och lärare, och vi behöver lära oss att se på dem på ett rätt och bibliskt sätt!

Då kanske fler ur Guds konungsliga prästerskap skulle komma i funktion...

Den enda praktiska skillnaden mellan kyrkans präster och LS-prästerna är juridisk, inte religiös.

Jag inser förstås att ett sådant här skriveri kan väcka känslor bland dem som självklart anser att det hierarkiska system man har t ex i den lutherska kyrkan är det enda rätta.

Och inte är jag ute efter att förespråka anarki i församlingarna!

Att det finns en struktur i urförsamlingen är klart. Där fanns församlingsföreståndare, där fanns äldste, där fanns diakoner. Den övergripande översynen över församlingarna sköttes av apostlarna, eller av deras utsända.

Ef 4 ger ett femdelat ledarskap, med apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.

Vilka krav som ställdes på ledarna framgår tydligt från pastoralbreven, t ex 1 Tim 2.

Vilka karismatiska gåvor som gavs - och ges - till de olika arbetarna framgår av 1 Kor 12.

Ledarskap behövs, det är oundgängligen nödvändigt, men det behöver vara ett ledarskap som är kallat och insatt av församlingens Herre!

Ingenstans utlovar NT någon automatisk succession som skulle fungera så, att vem man än lägger händerna på och insätter i ett ämbete därmed också skulle automatiskt vara smord och rustad av Gud.

Där, i urförsamlingen, är ordningen i stället den motsatta!  Man erkände och bejakade genom handpåläggning den kallelse och den karismatiska utrustning, som Gud gett en människa, men inte utan att också först pröva den människans personliga mognad och karaktär!

Läroämbetet i urförsamlingen byggde alltså på att Gud kallade en människa, gav de andegåvor som hörde ihop med tjänsten, fostrade till karaktärsmognad, och sedan, när församlingen hade prövat att han var kapabel att uindervisa på ett rätt sätt och att hans personliga vandel höll måttet, först då var det dags att avskilja den människan till tjänst i församlingen.

Här har åtminstone de protestantiska samfunden på det stora hela taget gått åt fel håll.

Att skicka en nybakad student till TF på fem år, och sedan skicka ut honom i heltids församlingstjänst... och det enda han nuförtiden egentligen behöver tro på är kvinnliga präster... neej...

Successionen och vigningen är vad som gäller i de gamla kyrkorna, den kallelse som bekräftas av nådegåva och karaktär kommer i andra hand.

Det är förstås inte meningen att vi ska ställa den inre kallelsen och nådegåvan mot den yttre kallelsen och avskiljandet till tjänst, meningen är att dessa två saker skulle följas åt! Och i rätt ordning!

För om de inte gör det, då ser jag inte att Skriften skulle ge några som helst löften om att de lärare vi ställer upp åt oss skulle per automatik vara rätta lärare.

Om dessa två däremot faktiskt följs åt, då spelar det ingen som helst roll i vilket församlingssammanhang den yttre kallelsen ges och avskiljandet till tjänst sker. Allt är ju ändå en del av samma enda Kristi kropp!