"Låt båda sorterna växa tillsammans till skördetiden!"

Jag vet inte hur många gånger jag hört biskopar, präster, gräsrötter, samt en och annan pastor slingra sig undan det uppenbara behovet av något slags församlingstukt genom att hänvisa till det här uttalandet av Jesus.

 

"Jesus säger ju att båda sorterna ska få växa tillsammans i församlingen, så vi ska inte börja förmana och tillrättavisa människor här, och allra minst tänka på att visa någon på dörren, för vi ska ju inte döma..." Ungefär så kan det låta.

För vi vill ju så gärna slingra oss på den här punkten! Vi är så bedrövligt konflikträdda, och rädda för att nån ska bli arg på oss och gå sin väg, och rädda för att bli betraktade som medeltida bakåtsträvare och mörkmän som inte begriper vad som gäller nuförtiden.

Och därför väljer vi att inte att observera vad Jesus säger, när han blir tillfrågad om vad han egentligen menar med liknelsen i Matt 13:24-43, där han berättar om åkern som ovännen kom och sådde ogräs i.

Han säger nämligen klart och tydligt att den här liknelsen handlar om världen!

Inte om den kristna församlingen, utan om världen!

Man är alltså vilse från början, om man påstår att Jesus avser sin församling, när han talar om att båda sorterna ska få växa tillsammans till skördetiden.

 

I församlingen gäller nämligen andra regler! Där ska, enligt Jesu egna ord i Matt 18, den som framhärdar i synd först tillrättavisas tre gånger, med ökande mängd auktoritet bakom förmaningen, och lyssnar han inte ska han därefter uteslutas ur gemenskapen.

I församlingsåkern ska alltså inte båda sorterna växa tillsammans, där ska det rensas!

Detta är det uttryck för Guds omsorg, och för Guds barmhärtighet. Han vill skydda sin församling, och han vill föra syndaren till bättring.

Men inser vi att det faktiskt är så, att ett ruttet äpple förstör hela äppeltunnan, om det får ligga kvar?

Förstår vi att ordet om att litet surdeg syrar hela degen ger uttryck för en livsfarlig verklighet?

Ser vi på tillståndet i våra församlingar idag är det uppenbart att vi inte tar det här på allvar.

Låtgå-mentaliteten är allmän, vad det gäller människor som lever i uppenbar synd och inte vill göra bättring.

 

Enligt min enkla mening bör en människa, som söker medlemskap i en kristen församling, ha omvänt sig från sådant som innebär uppror mot vad Gud har förordnat i sitt Ord.

En som redan är medlem ska inte själv ägna sig åt åt sådant, som strider mot Skriften, och inte heller uppmuntra eller godkänna att andra gör det.

Gör man det är nämligen med och sår ogräs! Där kan man verkligen tala om att jobba för fel bolag!

Om någon ändå gör det, men sedan ångrar sig och tar emot förmaning, då är det nåden som gäller.

Den som framhärdar, men ändå gör anspråk på nåd, han vill rätt och slätt missbruka Guds nåd till lösaktighet.

Går församlingsledarna med på sådant, då är de medskyldiga i missbruket!

 

När Jesus talar om dem, som är den onde behjälpliga med att så ut ogräs i Guds församling öppnas ett perspektiv så förfärligt, att vi borde göra allt för att hålla oss långt från risken att något sådant skulle drabba oss. "De ska föra bort ur hans rike alla som blir andra till fall..."

Vem vill vi vara till lags?

Den som vill vara världens vän blir fortfarande Guds ovän.

Staketsittare faller oftast till slut ner på fel sida.

 

Uppenbarlsebokens sändebrev till församlingen i Tyatira är som skrivet till vår tid:

"Jag har det emot dig, att du låter kvinnan Isebel hållas..."

Just det. Om vi låter ogräset hållas, då har Herren något emot oss!