Nej, det här är inget referat. Någon som var med hela tiden får skriva ett sådant, jag var inte där mer än halva, och knappt det. Jag är nämligen egentligen ingen konferensmänniska. Det är litet för myllrigt och bullrigt för mig, enstöringen i mig protesterar. Ändå ger en sån här samling möjlighet att träffa människor man inte ser så ofta, och det är jag glad för!

Det var alltså tiden mellan möten och seminarier som var det mesta av mitt utbyte av de här dagarna.

En bidragande orsak till att mötena inte tedde sig så lockande för mig är förstås också, att jag har rätt känsliga öron efter mina sjutton år i verkstadsindustrin, och ljudnivån på moderna kristna tillställningar är rent fysiskt smärtsam för mig. Så, tyvärr får jag ibland lov att gå ut under lovsången, även om jag skulle prisa Herren lika gärna som någon annan...

Ibland undrar jag vad en hälsoinspektör med decibelmätare skulle ha att säga om saken, och hade jag småbarn skulle jag definitivt inte utsätta dem för en så uppenbar tinnitusrisk som detta!

När man sitter tretti meter från högtalarna, och fortfarande måste skrika i örat på den som sitter bredvid för att hon ska höra vad man säger, då har nog något gått till överdrift.

Kunde man inte ha något slags decibelregulator på mixerborden, en mojäng som skulle göra det omöjligt att skruva upp ljudet över den gräns där det kan orsaka hörselskador?

Men det var roligt att sitta vid mat- och kaffebord och prata med bröder och systrar man inte annars ser varenda dag! Det var roligt att se hur många ungdomar och hur mycket barn där fanns!

Visst hade Pelle Hörnmark rätt, när han i slutmötet med eftertryck lade ut texten om hur vår kristendom inte får stanna på konferensplatsen, den ska ut i vardagen, ut till medmänniskorna. Inte består ju kristendomen i stormötesvistelse!

Men stormötena har sin plats i kristendomen, de har sin plats bland oss kristna likaväl som de stora sammankomsterna hade sin plats bland Gamla Testamentets gudsfolk. Det behövs litet fest i vardagen ibland!