Några malfjärilar har jag inte varit utsatt för, däremot nog för rost - eller kanske jag ska precisera mig och säga att min bil är utsatt för rost! Annars kanske någon tror att det är jag som borde slipas och målas om... Idag har jag alltså tillbringat min dag i garaget, med slipmaskin, svets, glasfiberspackel och färg.

Bilen är snart femton år gammal, och har varit med om en krock en gång i tiden, så det är inget att undra över att den börjar "blomma".

Det är ju så de bär sig åt, de här jordiska ägodelarna, underställda termodynamikens lagar som de är.

"Förgängliga äro alla sammansatta ting" - nån som kan gissa vem som sade så?

Jesus uttrycker samma sak när han uppmanar oss att samla skatter i himlen istället för här på jorden.

"Samla inte skatter på jorden, där rost och mal förstör, och tjuvar bryter sig in och stjäl..."

Rost på bilar bär sig annars ganska lömskt åt! Man märker den först när det börjar bildas blåsor på lackeringen, och då har rosten redan hunnit härja ett tag där under.

Sen är människan ju så funtad, att man inte gör något åt saken första dagen man märker att allt inte står riktigt rätt till, utan man skjuter upp det - i värsta fall till nästa år, för där finns ju ändå färg utanpå, även om den börjar se litet knottrig ut. Vilket förstås leder till att jobbet blir mycket större och värre än det hade varit om man tagit itu med det direkt.

Sen finns ju också den varianten att man bara skrapar bort färgen och smetar på ny direkt på rosten. Då ser det ju bra ut ett tag igen - och nästa gång det "blommar" har man antagligen ett hål i plåten att ta itu med...

En del människor har förmågan att ta itu med saker direkt, andra skjuter upp allt till sista ögonblicket.

Eller förbi sista ögonblicket.

Jag vet inte, är det här egentligen fråga om en förmåga?

Är det inte lika mycket fråga om vad för slags vanor man lägger sig till med?

En attityd av "det där gör jag sen" är ju just en attityd!

Det är inte en oföränderlig egenskap, det är en hållning man lagt sig till med, en vana!

Och när jag nu har kommit så långt i resonemanget får jag väl lov att fixa familjens andra bil också, den är nu i det stadium där den jag jobbat med idag befann sig för typ två år sedan...

Nå, bilar är en förgänglig sak hur man än sköter dem. De tar slut och ska skrotas så småningom.

Annat är det med oss människor!

Vi är tänkta att vara evighetsvarelser!

Alla de här prylarna, skatterna på jorden - det är inte bara de som rostar, de får oss att rosta också!

Invärtes, under lackeringen, under ytan händer det något med oss, när vi samlar skatter på jorden.

Ingen kan tjäna två herrar.

Där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara.

Och är skatten på fel ställe, då är också hjärtat på fel ställe - och då blir man till slut "skrotad", precis som alla de älskade prylarna....