I går natt när jag kom hem från Alahärmä visade utetermometern på tjugosex minusgrader.

I morse när jag steg upp var det 250 grader varmt därute!

När det blir så här kallt kan man nämligen försöka lura sig själv med att ta till Kelvinskalan, som börjar från den absoluta nollpunkten - vilken enligt vår vanliga celsius-skala är lika med 273 minusgrader....

Kelvinskalan är ju en väldigt positiv sak, egentligen!

Den börjar från noll, och sen är det bara plusgrader!

Det finns alltså massor av värmeenergi i luften när det är tjugo minusgrader, fast det känns kallt för oss som är gjorda för att vara trettisju grader varma - eller 310 grader Kelvin! :)

Jag tänkte litet på det här när jag var i Hangö senaste helg, jag fick natthärbärge hos en teoretisk fysiker, så kanske sällskapet påverkade? Det är bra länge sen jag senast var i Hangö på predikoresa, kanske sexton år? Medan min vän och broder Gustav Granvik var kaplan där bjöd han in mig då och då, men sen han flyttade upp till Österbotten har jag inte liksom haft någon naturlig anknytning till staden ifråga.

Så jag visste inte alls vad jag hade att vänta mig nu, hade mest bara en föraning om att det nog kanske inte är så alldeles livligt på en kristna fronten där.

Jag väntade mig minusgrader, alltså.

Och använde något som skulle kunna kallas en andlig celsius-skala i  min bedömning.

Vi tar ju lätt till vissa schabloner när vi ska mäta och bedöma såna här saker.

"Har det hörts att det händer något där?"

"Finns där någon församling som har väckelse, eller ens satsar på väckelse?"

"Är dom bibeltrogna där?"

"Finns där Israelvänner?"

"Brukar det finnas folk därifrån på konferenser och stormöten?"

Och så vidare, gallringsfrågor finns det massor av!

Om sen svaren på standardfrågorna får nekande svar, då utgår vi från att där finns ingen andlig värmeenergi, där är det kallt!

Men, det visade sig vara betydligt varmare än jag trodde i Hangö!

Ute var det 250 grader Kelvin, och inne i metodistkyrkan var den andliga temperaturen, om än kanske inte på karismatisk stormötesnivå, ändå väääldigt långt över den andliga likgiltighetens och dödens absoluta nollpunkt!

För där fanns ett sug efter Guds Ord.

Där fanns glädje över Jesus och frälsningen.

Och där fanns en omsorg om varandra, en gemenskap mellan dem som hade mött upp, även om skaran inte var så stor.

Och där det finns, där finns andlig värme, även om kanske en andlig/religiös "celsiustermometer" av ovan beskrivet slag hade hamnat nära noll...