Mose och hans Gud

I 2 Mos 33:12 – 34:10 får vi återigen en glimt av den oväntat nära gemenskap, som redan gamla förbundets profeter hade med sin Gud.

Mose var förvisso unik också i det sällskapet, Gud talade med honom ”ansikte mot ansikte, som när en man talar med en annan”, 2 Mos 33:11

 

Här står nu Mose inför en besvärlig situation. Gud har just meddelat, att han, på grund av folkets hårdnackade motstånd mot hans vilja, överväger att inte själv gå med dem på vägen till det utlovade landet. 33:2-5

Men vem ska då gå med dem? Mose kan tydligen inte tänka sig att bära det ansvaret och den uppgiften utan att ha något slag av gudomligt stöd.

Alltså frågar han omedelbart ”Vem vill du då sända med mig, Gud?”

 

Nu ska vi lägga märke till att Mose i sin bön utgår från det faktum, att Gud redan har sagt, att Han känner Mose vid namn, och att han också har funnit nåd för Guds ögon.

”Gud, eftersom du säger att det är så här, så låt mig också få lära känna Dig och Dina vägar!”

Mose ser detta som vägen till att få fortsätta att finna nåd inför Gud – och han ser det tydligen också som enda möjligheten att också folket ska få fortsätta att finna nåd inför Gud. Det fanns ju ett Guds löfte att ta fasta på, både för Mose personligen och för folket!

 

Han inser också, att det inte räcker med att ha en inlärd kunskap om Guds vägar.

Den, som ska följa Herren och ta vara på hans löften, behöver också, och framför allt, få lära känna Gud själv!

 

Han ger också uttryck för en annan viktig insikt, nämligen att om världens övriga folk ska kunna se och förstå att Israels Gud är den ende levande Guden, då behövs det en levande gudsnärvaro i folkets mitt!

Man kommer osökt att tänka på Jesajas profetia i Jes 61:1-9 – det är meningen att det ska synas att Guds folk är ett folk, som Herren välsignar!

 

Detta är helt klart en bön och en inställning, som behagar Gud.

I vers 19, där Gud säger att han ska ge Mose det, som han har bett om, kommer ett tillägg, som det kan vara värt att stanna upp inför, för detta var ett steg på väg för Mose att lära känna Gud, och det är det också för oss.

 ”Jag ska vara nådig mot den, som jag vill vara nådig mot, och jag skall förbarma mig över den, som jag vill förbarma mig över”.

 

Här möter vi, än en gång, ett bibliskt tema, som vi inte har alldeles lätt att ta till oss, nämligen Guds utväljande av människor.

Gud valde Abraham, inte någon annan av Sems ättlingar.

Gud valde Isak, inte Ismael.

Gud valde Jakob, inte Esau.

Gud valde Josef, inte någon av hans bröder.

Och här har vi nu Mose, ännu en utvald, samt hela folket, som Mose har lett ut ur Egypten, folket som Gud har utvalt bland alla andra folk på jorden.

Gång på gång möter vi den här tanken i Bibeln: Gud väljer människor till olika uppgifter, väljer dem redan innan de är födda, väljer dem helt och totalt av nåd, inte för att de är på något sätt bättre än andra, väljer dem helt och hållet bara för att det är hans vilja att göra så.

 

I Efesierbrevets första kapitel sägs det till de kristna , att Gud hade utvalt de troende till frälsning innan världens grund var lagd – och det innebär att varenda en, som har kommit till tro på Jesus har blivit ett Guds barn därför att Gud ville det.

Detta är en härlig och trösterik tanke. Gud har inga oplanerade barn, inga oönskade barn. Det var ingen som lämnade dig vid Guds ytterdörr, ringde på,  och sprang sin väg, så att Gud sen var tvungen att ta hand om dig. Gud har bara planerade, önskade och älskade barn!

Kanske det här med utväljandet blir lättare att ta till sig, om man uttrycker det annorlunda: ingen av oss skulle ha kommit till tro, om inte Fadern hade dragit oss till Kristus, så som Jesus säger i  Joh 6:44

 

Men drar då inte Gud alla? Alla kommer ju inte till tro?

Är somliga bestämda till att gå förlorade? En sådan tanke ligger till grund för den så kallade dubbla predestinationsläran, men jag har svårt att omfatta den – man måste nämligen bortförklara tydliga bibelord, om man ska tro att det är så.

Skriften säger ju i klartext, att Gud vill att alla ska bli frälsta! 1Tim 2:1-4

 

Det är förefaller alltså att vara en skillnad mellan att vara utvald och att vara kallad.

De, som är utvalda för en speciell uppgift i Guds frälsningsplan, de blir insatta på sin plats om de vill det eller inte, efter vad det verkar – dem vill Gud vara nådig mot och förbarma sig över på ett alldeles speciellt sätt. En del av de utvalda har visserligen gjort sitt bästa för att kämpa mot – tänk bara på Saulus, församlingens förföljare ! Hans motstånd tog slut först när Herren uppenbarade sig för honom på ett sätt, som överväldigade honom, och bröt hans motstånd. Gud hade bestämt sig, och då blev det som Gud ville.

Om det inte så vore, att det är Guds val och vilja som är det avgörande, då skulle hela frälsningsplanen hänga på vad människor vill, och det skulle nog inte bli så bra.

 

Det stora flertalet människor är ”bara”  kallade, det är bara få som är utvalda på ovanbeskrivet sätt.

”Många är kallade, få är utvalda”, säger Jesus

Gud förbarmar sig också över dem, som ”bara” är kallade, genom att i evangeliet ge dem möjligheten och förmågan att svara ja på hans kallelse, men han tar inte ifrån dem deras förmåga att säga nej.

Jag har i varje fall inte funnit något annat bibelenligt sätt att förklara hur människor, som Gud erbjuder frälsningens gåva åt, ändå går förlorade.

 

Mose lärde sig mycket om Gud den här dagen, men först av allt blev han övertygad om att han var utvald, och att folket han ledde också var utvalt, utan återvändo. Gud hade bestämt sig, allt hängde på Guds vilja och Guds nåd!.

 

 

1. Hur uppfattar Mose Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

Gud förbarmar sig över oss människor och är nådig mot oss för att han vill göra det, inte för att vi har lyckats beveka Honom till det! Det ligger alltså i själva Guds väsen att vara ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd”.

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Här får han bara vila och vara trygg i Guds närhet och nåd en stund.

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han är frimodig i bönen. Det finns inget av rädsla för en främmande och skrämmande Gud, inget av osunt krypande, bara en respektfull attityd, som ser det som naturligt att i ödmjukhet ta ett steg närmare Herren.

 

4. Ledde tron Mose i konflikt med världen, och i så fall hur?

Här leds han bara in i Guds vänskap – vilket förstås i förlängningen alltid innebär världens ovänskap…

 

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Mose liv?

Att jag med full förtröstan kan hålla mig till Guds nåd och barmhärtighet – den försvinner inte, även om jag gör bort mig emellanåt. Den flödar fram ur Guds egen väsen, den är ingen belöning för gott uppförande.

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han ser det som viktigast av allt i livet att få lära känna Gud och hans vägar.

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Allt som har med förtjänst-tänkande att göra, allt som får mig att blanda in någon egen godhet, någon tanke på att jag förtjänar Guds nåd,  i mitt gudsförhållande.

Den sortens felaktiga prioritering, som får mig att vilja lära mig mer om Guds vägar utan att lära känna Gud själv, kan också vara ett mäktigt hinder för en sund relation till Herren. Joh 5:39

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>