Ska vi arbeta på vår frälsning?

Den frågan har jag mött då och då, ställd av människor, som läst uppmaningen till att  ”arbeta med fruktan och bävan på er frälsning!” -  den finns för övrigt i Filipperbrevets andra kapitel -  och undrat över vad det månne är för slags arbete, som ska till, innan man kan tro sig ha himlabiljetten i handen?

Den här texten kan missförstås, och har också ofta missförståtts. Lätt kan man få det här till att det, som Jesus har gjort för oss, inte räcker, och att det också krävs en ordentlig arbetsinsats från vår egensida! Låter man skrift tolka skrift blir den tolkningen emellertid omöjlig. I Galaterbrevet möter vi en situation där judiska laglärare börjat sprida just den tolkningen, och där förklaras med all önskvärd tydlighet att det här är en tanke, som är oförenlig med evangeliet!

Nå, om det inte är fråga om att vi ska arbeta för att frälsa oss själva, men Bibeln ändå talar om något slags vårt arbete i samband med frälsningen, då blir den enda möjliga tolkningen att vi kallas att samarbeta med Herren, när Han vill låta sin frälsning verka i våra liv!

 

När de första missionärerna kom till Norden, var en av deras första uppgifter att få sitt budskap översatt till landets språk, att hitta ord och uttryck som någotsånär skulle motsvara begreppen i de bibliska grundspråken.

I grekiskan, Nya Testamentets ursprungliga språk, används ordet ”sozo” för att beskriva följdverkningarna av Jesu försoningsverk för oss.

Det här är ett ord med många nyanser, det har i vår svenska bibelöversättning översatts med ”hjälpa”, ”att bli hjälpt”, ”att rädda”, ”få liv”, ”bevara”, ”bli botad”, ”bli frisk”, och ”att vara frälst” eller ”att bli frälst”!

När missionärerna sökte ett svenskt ord, som skulle beskriva räddningen och frigörelsen i Kristus, fastnade de för uttrycket ”att frihalsa”. Detta var ett ord, som angav befriande av en slav. Trälarna hade nämligen då en järnring fastsmidd runt halsen, och blev någon frigiven eller friköpt, togs ringen bort. I den tidens samhälle var alltså det här ordet starkt förknippat med befrielse!

Småningom förändrades ordets uttal och stavning till det vi har idag, ”frälsa”, och den direkta anknytningen till befrielse, bilden av slaven,  som släpps fri, gick mer eller mindre förlorad.

 

Det är att beklaga att så har skett, för bilden har så mycket att ge! Det är t ex inte så sagt, att det var en enbart behaglig process att bli befriad från en stadig järnkrage! Det kunde bli både brännsår och klämskador.

De långa, tunga åren i slaveri hade också satt sina spår i sinnet, spår, som var ännu värre att få bort, än själva kragen.

Så är det också med frälsningen. Det kan vara jobbigt nog att gå igenom omvändelsens kris – att ens komma därhän, att man säger sitt ja till Jesus, och blir ett Guds barn. Vill man sedan gå vidare till att verkligen leva i det Gud har gett, då får man också bereda sig på att gå in i den storstädning bland tankar och känslor, som Bibeln kallar sinnets förnyelse!

Jag läste en gång en berättelse om en åsna som dragit ett vattenhjul i åratal. Hon hade gått runt, runt i cirkel, fastbunden vid en stång. Så en dag tog man loss henne från stången, hon var fri! Men inte galopperade hon iväg med svansen i vädret, som man hade väntat. Hon fortsatte bara att gå runt i samma spår, som hon trampat i så länge. Slaveriets boja satt kvar på insidan, fast det yttre bandet var borta.

Befrielsen hade bara börjat, den var inte färdig!

 

När Skriften uppmanar oss att arbeta på vår frälsning förstår jag det som en Herrens inbjudan till samarbete, så att befrielsen ska kunna påverka och överta mer och mer av vår varelse! Han kom för att göra oss fria, och därför kan vi lita på att han vill hjälpa oss att på allvar börja komma åt de inre bojor, som så ofta finns kvar också efter att en människa har kommit till tro.

 

Befrielsen är, som sagt, inte alltid smärtfri, och inte heller går den alltid fort. Vi har ofta en föreställning om att det här med Jesu befrielseverk i oss är något, som borde gå fort och lätt. Tanken att det istället är fråga om något, som kräver ett visst mått av samarbete från vår sida, att detta är något som ibland både tar tid och gör ont, den tanken känns ofta främmande för oss. Vi hoppas i det längsta på att det ska finnas genvägar, att det ska gå att få ögonblicksvälsignelser, som löser alla ens problem – och då blir vi oftast besvikna.

 

Jag har tänkt börja det här året här på min sida med att försöka skissa upp vägar att samarbeta med Herren.

Dels ska jag ta upp en del vanliga saker, som hindrar och binder de troende, dels påminna mig själv och er andra om allt det goda vi verkligen har i Kristus.

Eftersom jag kommer att skriva mer med tanke på underhåll än på underhållning, kanske inläggen inte blir så där alldeles underhållande, och om du läser dem för att hitta genvägar till snabba välsignelser, blir du förmodligen besviken.

 

Visst har både förebedjare och goda själavårdsrelationer sin plats i befrielseprocessen, men tyngdpunkten i den måste alltid ligga i min och din egen relation till Kristus, och ditt eget växande förtroende för Honom. I en sådan process behöver också förståndet vara i högsta grad inkopplat, dels så, att felaktiga tankar och föreställningar raseras, dels så att vi mer och mer börjar förstå och acceptera Guds tankar!

Med risk för att uppfattas som tjatig vill jag ännu en gång understryka, att det här med att ”med fruktan och bävan arbeta på sin frälsning” inte handlar om att arbeta för att bli frälst i betydelsen bli ett Guds barn! Uppmaningen i Filipperbrevet riktas ju till människor, som redan har den saken klar!

Nu är det frågan om att samarbeta med Gud, så att Hans kärlek och sanning får befria oss på fler och fler områden i våra liv!

 

 

Publicerad i Arbeta på frälsningen
2 kommentarer på “Ska vi arbeta på vår frälsning?
  1. Läsare skriver:

    Ser fram emot att läsa mer om detta! En fråga har jag grubblat på: kan en vanlig människa nånsin till 100 % förstå/veta att Jesus dött för våra synder och vad det innebär? På samma sätt som man vet att 2 + 2 4. Vad gör man om man förstår det till typ 15 %?

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Svar: nej. Ingen av oss kan förstå detta till 100%.
    Lyckligtvis behöver vi inte heller förstå det till 100% för att kunna ta emot det!
    En stor bit av arbetet på frälsningen består faktiskt i att göra sig av med den här typen av tankar.
    Vi lever i en väldigt kunskapsfixerad kultur, så det här är en tacksam angreppspunkt för själafienden.

    Om han kan få de kristna att grubbla över den här sortens frågeställningar, då kommer tron hos många att intellektualiseras alltmer, vilket leder oss in i den situation, som församlingen i Efesus beskrivs befinna sig i i Uppenbarelsebokens första kapitel.

    Hos andra har det den effekten, att frälsningsvissheten blir störd – för att inte säga förstörd – när man undrar om man nu har förstått det hela tillräckligt bra för att vara på den säkra sidan.

    Man kan med fördel använda bilden av vår naturliga matsmältning och ämnesomsättning för att beskriva hur det här är tänkt att fungera.
    Inte behöver ett barn sitta inne med fullständiga näringsfysiologiska insikter! Det räcker om barnet äter sin mat, då växer det och mår bra!
    Samma är det för en kristen. Bara man tackar Gud för syndernas förlåtelse, och solar sig i Guds faderskärlek då och då, och äter en portion av Guds Ord regelbundet, får man i sig vad man behöver, även om man inte till fullo förstår hur det hela fungerar.

Lämna ett svar till Läsare Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>