Vandringen till Sinai

I 2 Mos 12:31-19:2 beskrivs hur Mose leder folket ut ur Egypten,och genom Sinaihalvöns ödemarker fram till bergsmassivet Sinai.

Fågelvägen handlar det om en sträcka på drygt trehundra kilometer, men för en folkvandring av den typ, som vi nu talar om, får man lugnt räkna med det tredubbla.

Det tog dem sextio dagar att komma dit, så de torde ha förflyttat sig i genomsnitt ca 15 km per dag, vilket med tanke på omständigheterna väl kan sägas ha legat vid gränsen för det möjliga. Det tar sin tid för en sådan här folkmängd att bryta läger och komma sig på väg om morgnarna, likaså att stanna och slå läger på nytt inför natten! Dessutom hade de en massa boskap att försöka få med sig…

 

Mose ledde alltså ett folk på ett par miljoner individer, som dag efter dag pressades till gränsen för vad de klarade av, både fysiskt och psykiskt, i en terräng och en livsstil, som var helt främmande för dem. Mot den bakgrunden blir det onekligen litet lättare att förstå varför det kom så många klagomål under resans gång!

 

Hur klarade då Mose själv denna första etapp av ökenvandringen, då i princip ingenting ännu hade funnit sina former, och hans auktoritet hela tiden utmanades?

Först av allt kan nämnas, att han var ytterst noga med att framhålla, att det inte var han, som förde folket ut ur Egypten, det var Guds verk från början till slut, så som vi ser i kapitel 13. Han tar inte åt sig något av äran för egen del!

Sedan glömde han inte bort det löfte, som hans fäder hade givit Josef närmare fyrahundra år tidigare, nämligen att de skulle ta med dennes ”ben”, alltså hans balsamerade kropp, när de lämnade Egypten. Man skulle ha kunnat vänta sig, att en sådan detalj hade kunnat glömmas bort i de kaotiska händelser, som föregick uttåget, men för Mose var tydligen ett avgivet löfte något, som skulle både ihågkommas och hållas! 13:19

När Faraos armé hinner upp dem vid Röda havet, kunde Mose lätt ha tänkt, att han ju hade 600.000 beväpnade män under sitt befäl, 12:37, 13:18, och valt att leverera batalj mot egyptierna.

Istället lämnar han över striden åt Gud, 14:13-14.

”Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla!”

Här har vi den gammaltestamentliga versionen av det som sägs i Efesierbrevets sjätte kapitel, ”den kamp ni har att utkämpa är inte en kamp mot kött och blod”.
Inför hotande fara är vår naturliga reaktion att antingen försvara oss eller fly. I den här situationen fanns det ingenstans att fly, så då återstod, mänskligt sett, bara att antingen försöka  försvara sig med våld, eller att gå under. Mose såg det tredje alternativet. Man kan ju vända sig till Herren!

 

Efter den mirakulösa räddningen vid Röda havet ställs så Mose i kapitel 16  inför en situation, som sedan skulle komma att återupprepas många gånger – folket gör honom till syndabock för allt de upplever som svårt och jobbigt.

I den situationen skulle de allra flesta ha reagerat med att gå i försvar – eller rentav till motanfall.

I stället tycks han säga samma sak till sig själv, som han tidigare sade till folket: ”Nu ska Herren strida för mig, nu är det jag, som får vara stilla!

Han inser att i ett sådant här läge, där en andlig ledare blir utmanad av ett upproriskt gudsfolk på grund av att han har gjort det, som Herren har befallt honom att göra, är det i verkligheten inte det mänskliga redskapet, som är måltavla för klagomålen, det är Den, som gav uppgiften och auktoriteten, som angrips!

 

Samma sak upprepas någon vecka senare, i kapitel 17. Nu är det inte brist på mat, som framkallar klagomålen, det är brist på vatten. Mose reagerar på samma sätt igen, med att hänvisa till Gud istället för att bli arg och otålig.

Den här gången är det värre än förra gången, för nu upplever han sig vara i livsfara.

I det läget krävs verklig förtröstan för att inte ta till flykten eller till vapen!

 

 

1. Hur uppfattar Mose Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

Vid det här laget var Gud synnerligen närvarande och nära i hans liv.

Mose måste ha uppfattat Herren som stor, mäktig, och fruktansvärd efter allt han fick bevittna, först i Egypten och sedan vid Röda havet.

Att Gud menade allvar med att ha utvalt israeliterna som sitt eget folk kan han knappast heller ha tvivlat på längre. Moses bild av Gud kom alltså också att innefatta tanken att Gud är trofast, och uppfyller sina löften.

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Frestelsen att använda mänskliga maktmedel finns alltid för alla, som har sådana att tillgå. Frestelsen att bli arg och otålig över sådana människor, som inte vill tro ens när de själva, personligen, har fått se och uppleva Guds gärningar likaså.

Att frestelsen att ta åt sig litet ära för egen del ligger synnerligen nära till hands för alla, som får vara med om framgång, är knappast heller obekant för någon av oss.

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han gav Gud äran, han förmedlade Guds tilltal till folket utan avdrag och tillägg, och han lät sig inte luras att börja kämpa mot kött och blod.

 

4. Ledde tron Mose i konflikt med världen, och i så fall hur?

Han ledde folket dit Gud ville, och detta innebar inte någon dans på rosor vare sig för honom själv eller dem han ledde. Köttet och världen vill i allmänhet ha just en dans på rosor, så för den som går i Guds ledning blir konflikten oundviklig.

 

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Mose liv?

Att det alltid lönar sig att räkna till tio.

Att det inte är något säkert tecken på att man har gjort något fel, fast folk blir arga.

Att Gud alltid, alltid, alltid ska ha äran för sitt verk.

Att den som följer en trofast Gud också själv ska hålla avgivna löften.

Samt att det tycks ligga väldigt nära till för oss människor att angripa Guds sändebud, om vi inte gillar det Gud säger. Detta är definitivt en tendens, som man får se upp med! Jesus förvarnar ju också sina lärjungar om att det kommer att gå just så…

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han avstår från att ta strid i egen sak. Här har vi uppmaningarna i slutet av Rom 12 omsatta i praktiken!

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Min gamla adamsnatur, som vill göra allt det, som Mose avstod ifrån.

Igen ser vi hur avgörande viktigt det är att verkligen ta sitt kors på sig, och säga nej till sig själv! Det var ju det, som Mose gjorde!

Publicerad i Trons människor i Bibeln
2 kommentarer på “Vandringen till Sinai
  1. Christoffer Slotte skriver:

    Ända sedan jag som barn var egyptolog runt 1975 har jag varit besviken över att Bibeln aldrig nämner namnet på den farao som förföljde folket in i Röda havet. Ramses II var det knappast eftersom hans son Merneptah har en stele där namnet Israel nämndes bland de folk som då bodde i Israels land. Och sedan har vi ju kronologin. Är den egyptiska kronologin rätt? Många forskare hävdar att den inte är det o att kungar från t ex 1200-talet f Kr i verkligheten regerade ca 200 år senare.

    Det hade varit lätt att bara meddela kungens namn. Kung Nebukadnessar fick ju också sitt namn med i Bibeln. Skulle ibland önska mig ett profetiskt tilltal där Gud bara av ren godhet skulle avslöja för mig vilken farao det var. Det har skrivits tusentals sidor om detta i vetenskapliglig litteratur o ingen har kommit på den absoluta sanningen. I och för sig finns ju dock den s k Ipuwer-papyrusen. Slå gärna upp detta ord på google. Det handlar om ett folk som flydde österut o en kung som drunknade i vattenmassorna. Egypten var ödelagt när detta inträffade. Mycket intressant läsning!

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Jag har läst Anne Habermehls artikel om Ipuwers klagosång.
    Där finns bl a en uppgift om att denne poet Ipuwer – han var uppenbarligen någon slags hovsångare – finns nämnd i en inskription från nittonde dynastin, vilken var vid makten i Egypten på tolvhundratalet f Kr.
    För att ha kunnat berätta om händelserna som föregick uttåget borde han ha levat på fjortonhundratalet f Kr, som minst 150 år före nämnda inskription.
    Men om han var, och det var han uppenbarligen, en känd och citerad skald, så är det bara att vänta att han och hans verk skulle vara ihågkomna halvannat sekel efter hans död!
    Vi i vår tid har ju inga problem att komma ihåg skalder och författare från mycket längre tillbaka i tiden än så.

    Ipuwers skrift kan alltså nog betraktas som en stark utombiblisk bekräftelse på Bibelns exodusberättelse.

    Vad gäller faraos namn vid tiden för uttåget skulle jag väl luta åt Tutmosis III, men med tanke på alla osäkerhetsfaktorer är det bara en gissning bland alla andra gissningar.

    Att Gud inte har gett oss hans namn kan väl bero på att han står som typ för alla världsliga makthavare, som väljer att öppet sätta sig upp mot Gud…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>