Mose – en studie i vandring i Ande

Berättelsen om Mose fortsätter i 2 Mos 4:18 – 12:30 med hans återkomst till Egypten, och hans mellanhavanden med Farao.

Det är en annan Mose vi möter här, än den man, som på allt sätt försökte slingra sig undan Guds kallelse i det föregående.

I det här textavsnittet sägs det gång på gång, att Mose gjorde exakt  som Herren hade befallt, utan tillägg och avdrag. Efter att han väl hade beslutat att följa och lyda Herren, gjorde han det uppenbarligen utan att kompromissa på något sätt!

Hans halva omvändelse hade gått vidare till att vara hel, han hade vänt sig från sig själv till Gud.

 

När vi läser vidare om händelserna i Egypten, hamnar vi lätt i problem i vårt tänkande och våra tolkningar, skolade i västerländsk humanism som vi är.

Det är ju fruktansvärda saker som beskrivs!

De tio hemsökelserna, som kom över Egypten, medförde sjukdomar, död och elände, en ruinerad livsmedelsförsörjning, och ett land i kaos.

Och det var Mose, och de ord han uttalade på Guds befallning, som utlöste var och en av plågorna!

 

Till Israels folk fick han uttala Guds löften, löften om befrielse, om att få ett eget land, och om att få vara Guds eget folk. Den biten har vi inga problem med, Gud får hjärtans gärna säga positiva och trevliga saker!

Men den här andra sidan, när Gud ger sin tjänare i uppdrag att uttala straff och dom över dem, som vägrar lyda honom, den har vi svårare för.

Och när det dessutom sägs att Gud accelererar Faraos upproriskhet genom att förhärda hans hjärta, då går också många kristna  helt i baklås. Vad är detta??

Att vi har svårigheter med allt detta, det visar sig nuförtiden bland annat i att där Jesus och apostlarna predikade evangelium om Guds Rike, där predikar vi nuförtiden hellre evangelium om den personliga frälsningen…

 

Mose har Guds Rike, Guds ”basilea”, Guds herravälde för ögonen.

För honom är Gud Konungen, som ska åtlydas, inte ifrågasättas.

Mose väljer och vrakar inte i Guds befallningar, han tror sig inte veta bättre än Gud.

Han lyder.

 

Här tycks han ha haft en viss nytta av sin uppväxt i Faraos palats.

Det här med ovillkorlig lydnad inför den, som har oinskränkt makt, det var något, som han hade fått inpräntat i sig under de första fyrtio åren av sitt liv, konsekvenserna av att vägra den lydnaden likaså.

 

Man kan se samma välsignade förståelse av hur det här med auktoritet och underordnande fungerar i det, som händer 1500 år senare, när Jesus möter den romerske centurionen i Matt 8:5-13, han som hade en så stor tro, att Jesus rent av berömde honom.

Romaren levde också i ett system, där han hade fått lära sig att lyda sina överordnade utan diskussion, och där de soldater, som han hade under sig, åtlydde hans befallningar på samma sätt.

För honom var det lätt att se och förstå, att Jesu auktoritet att bota sjuka och driva ut onda andar grundade sig på att han lydde sin himmelske Fader till 100%! Eller, om vi använder uttrycket från Galaterbrevets femte kapitel, han vandrade i Ande till 100%.

Hans stora tro bestod alltså i att han hade en grundförståelse av hur Guds Rike fungerar. Den som lyder kan förvänta sig att bli åtlydd, den som gör uppror kan förvänta sig konsekvenser av sin olydnad.

 

Jag tror för övrigt, att vi många gånger har en tendens att förandliga det uttrycket, alltså ”vandra i Ande”,  så till den grad, att det börjar kännas både obegripligt och ouppnåeligt. Jag har mött människor, som har föreställt sig att man borde ha en ständig telefonkontakt uppåt för att kunna vandra i Ande, så att man ständigt skulle få höra tydliga instruktioner för varje steg man ska ta.

Men tänk om det i huvudsak handlar om att lyda den information om Guds vilja, som man faktiskt har?

Den amerikanske författaren Mark Twain lär en gång ha blivit tillfrågad, om han inte blev bekymrad över alla de svårbegripliga ställena i Bibeln.

Han lär ha svarat att de ställena inte bekymrade honom ett dugg, det var alla de ställen, som han förstod, som gjorde honom bekymrad….

Man kan ju fråga sig då, varför man skulle bli bekymrad över dem?

Jo, det finns ju tyvärr ett alternativ till att vandra i Ande.

Det kallas att vandra i köttet.

Det gör man när man väljer att göra som man själv vill, eller som omgivningen vill, istället för att göra som Gud vill.

Jag minns när vi gick i bibelskolan, då en av lärarna sade, att ”visserligen står det skrivet att anden är villig, men köttet är svagt, men jag skulle vilja säga att köttet är starkt, väldigt starkt, det märker man när man ska till att vandra i Ande!”

Jag är böjd att hålla med.  Och då, när man märker att man gör det köttet och sinnet vill, istället för att göra det Gud vill, då blir man bekymrad över alla de där bibelställena man förstår, för det är ju de, som talar om för en att man är på väg åt fel håll…

Alla vandrar vi i köttet till någon del, Jesus är ensam om att ha levt ett liv som till hundra procent var behärskat av Faderns vilja.

Men Mose, som var en människa som vi, han kom ändå rätt nära efter att han gått in i sin stora kallelse!

Och det berodde på att han hade förstått, att det enda som egentligen behövdes för att leva Guds Rikes liv, det var att konsekvent säga nej till sig själv genom att underordna sig Gud och lyda Honom, och vara villig att gå in på det villkoret.

 

Här fungerar tyvärr det demokratiska tänkande, som vi är vana vid, som ett hinder för tron. Vi är vana med att diskutera oss fram till lösningar, och att ta majoritetsbeslut. När vi gör det, då jämkar vi ihop alla de olika mänskliga viljor och idéer som är inblandade. Om Gud överhuvudtaget blir påtänkt i den processen, brukar det vara först i det skede, när vi har fattat våra beslut, och ber honom välsigna dem…

Det här förfaringssättet har inte mycket att skaffa med det, som  Jesus lärde oss be om, alltså ”Ske din vilja”.

Istället blir det fråga om i vilken utformning vår egen vilja ska ske. På den vägen lär inte något  Guds Rike komma.

Guds rike är nämligen varken en demokrati, där många människor bestämmer,  eller en diktatur, där en människa bestämmer.

Det är en teokrati. I en sådan är det Gud, som bestämmer. Ensam.

”Så säger Herren” och ”det står skrivet” är ingen stötesten för dem, som tror som Mose trodde, men för dem, som vill göra som de själva finner för gott, blir Guds suveräna befallningar ytterligt svårtuggade.

Vilket ju kontrasten mellan Mose sätt att förhålla sig till Guds Ord, och hur folket han ledde ofta betedde sig, visar med all önskvärd tydlighet….

När man inte är inställd på att Guds uttalade vilja ska ske, oavsett om det passar oss eller inte, där kastas evangelium om Guds Rike överbord.

Det där Riket, som vi talar så litet om nuförtiden…..

 

1. Hur uppfattar Mose Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

Att döma av hur han förhåller sig till Guds befallningar, har han börjat uppfatta Gud som Konungen, Herren Sebaot, den som framom alla andra ska hedras och åtlydas. Han har också börjat uppfatta sig själv som Guds tjänare, som Konungens undersåte, och en medborgare i hans Rike.

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Frestelsen till otålighet, när saker och ting inte går så snabbt som han ville, kommer tydligt fram i 2 Mos 5:22-23. Ett litet tvivel på att hans lydnad skulle ha någon betydelse för hur situationen skulle utveckla sig kommer också fram i 2 Mos 6:12.

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han lyder. Han säger det, som Herren ger honom i uppdrag att säga, och han gör det, som Gud säger att han ska göra. Detta är trons lydnad, den som Paulus femton sekler senare säger att han har fått i uppdrag att upprätta bland alla hednafolk, Rom 1:5, 16:26.

 

4. Ledde tron Mose i konflikt med världen, och i så fall hur?

Den här världens makthavare vill att Guds folk ska lyda dem mer än Gud, och om vi inte gör det, då blir de misslynta. Går en gudsman och säger till dem, att denna världens mäktiga också är pliktiga att lyda Gud, då blir det riktigt illa….

 

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Mose liv?

Det mesta av vad jag har lärt mig, i hemmet, i skolan, i samhället, det har jag lärt mig i den här världen. Följaktligen kan jag vara säker på, att jag har fått in en hel del av den här världens tänkande.

Mose hade fått in ett felaktigt tänkande om att ledarskap och maktutövning alltid måste följas åt, och det måste han befrias från.

Jag/vi är indoktrinerade med ett tänkesätt, som inte ger mycket utrymme för den slags lydnad, som Guds Rike kräver.

Alltså kan det finnas tankebyggnader, som behöver rivas, innan lydnaden kan bli fullkomlig! 2 Kor 10:3-6

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han är så helhjärtad, som en människa kan bli.

Gud sade till Abraham: ”Vandra inför mig och var helhjärtad”, som vi såg i del 10.

Mose gör just det.

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Tankebyggnader är en sak, som kan ställa till problem, tvivel på att det, som jag gör i lydnad för Gud, verkligen har någon betydelse en annan, otålighet en tredje.

Om jag sedan också kräver att jag ska förstå vad Gud planerar innan jag är villig att lyda, då har jag snavat på en fjärde stötesten.

Jesus säger ju, att om någon vill göra Guds vilja, då ska han sedan också kunna börja förstå så smått… Joh 7:17

 

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>