Josef i Egypten

Josef torde ha varit strax under tjugo år gammal, när han såldes till Egypten – han var sjutton i början av 1 Mos 37, och händelserna som beskrivs i det kapitlet bör ha tagit ett år eller två.

I 41:46 sägs han sedan ha varit trettio år, när han fördes inför Farao för att tyda hans drömmar, så textavsnittet 39:1 – 41:46 täcker alltså elva år av hans liv, plus minus två år, typ.

 

Under den tiden hann Josef bli såld som slav till den egyptiske stormannen Potifar, stiga i graderna till föreståndare för Potifars hus, falla i onåd på grund av en falsk anklagelse och bli fängslad, sköta sig så bra i fängelset, att han blev  fängelsedirektörens högra hand, och slutligen stiga till positionen som furste över Egypten, underställd endast Farao själv.

 

Vill man söka bibliska motsvarigheter till denna berg-och-dalbana behöver man inte leta länge.

David, som levde niohundra år senare, började som herdepojke, precis som Josef.

David hade också en hop äldre bröder, som inte var så värst vänligt inställda till honom, precis som Josef.

David steg till hög position vid Sauls hov, och föll sedan i onåd utan att ha förbrutit sig på något sätt, precis som Josef.

David fick leva som flykting, dels i eget land, dels i Filistéen, ungefär lika länge som Josef satt i fängelse.

Slutligen blev David kung över Israel vid trettio års ålder, medan Josef blev utnämnd till andreman i Egypten, när han var lika gammal.

Båda hade en inställning av att alltid göra det bästa av situationen, båda höll fast vid sin tro vad som än hände dem, och båda lyckades därför att Gud var med dem.

 

Josef är dock, till skillnad från David, en anmärkningsvärd gestalt så till vida, att vi inte har ett enda felsteg av honom omnämnt i Bibeln. David ställde ju till det ordentligt för sig med Batseba, men Josef höll tassarna borta från kvinnan, som var en annan mans hustru.

Inte heller har vi några rapporter om andra oegentligheter.

Naturligtvis var Josef inte syndfri, men han förefaller ändå ha varit en sällsynt rättskaffens man!

 

I fråga om detta kommer man närmast att tänka på Daniel. Han fördes också till främmande land mot sin vilja som mycket ung, och sedan utmärkte han sig både genom sin prickfria tjänstgöring vid den babyloniske kungens hov, och sin obrottsliga trohet mot Israels Gud.

 

 

Josef genomlevde alltså en veritabel berg-och-dalbana under sina första elva år i Egypten.

Först blev han såld som vanlig husslav, och just när det verkade börja reda upp sig för honom, då åkte han i fängelse, och när han började hoppas på frigivning, då glömde hovmannen, som han hade hjälpt i fängelset, bort honom i två år.

Hade han börjat dra slutsatser om vem och hurudan Gud månne är utifrån sina personliga omständigheter och erfarenheter, då hade han nog fått en minst sagt splittrad gudsbild!

Tydligen gjorde han ändå inte det, eftersom han fortsatte att hålla fast vid Herren.

I det här sammanhanget kommer jag osökt att tänka på ett citat från C S Lewis bok ”Från helvetets brevskola”, där den gamle överdjävulen, som instruerar den unge frestardemonen, säger ungefär så här:

”Han vill att de ska lära sig gå, och därför tar Han ibland bort sin stödjande hand, och om de bara verkligen vill gå, är Han tillfredsställd även om de snavar. Låt inte lura dig, Malört! Vår sak är aldrig i större fara än när en människa, som inte längre känner för att göra Hans vilja, ändå säger: ”Jag vill fortsätta att följa Honom”, eller när en människa inte längre tycker sig se ett spår av Honom i hela sin tillvaro, och trots detta säger. ”Jag vill ändå lyda Honom”!

 

 1. Hur uppfattar Josef Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

Under den här perioden förefaller det för honom mer ha varit fråga om att hålla fast vid den bild av Gud, som han redan hade, än att låta den förändras av de saker han råkade ut för.

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Potifars hustru utsatte honom för den frestelse, som förstört många gudsmänniskors liv genom tiderna, den sexuella. Han stod emot den genom att hänvisa till Guds vilja. ”Hur skulle jag kunna synda mot Gud på det sättet?”

Det var alltså genom att lyda Gud, som han stod emot frestelsen.

Sedan mötte han frestelsen att bli bitter över sitt öde, när han blev fängslad på grund av en falsk anklagelse. Uppenbarligen föll han inte heller för den, eftersom vi inte har någon notis om att han skulle ha hämnats varken på Potifar, hans hustru, eller ens på sina bröder, när han senare skulle ha haft makt att göra det

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han fortsatte att sköta sitt arbete efter bästa förmåga, oavsett vad det bestod i, eller var han hamnade, och han använde sin profetiska gåva för att hjälpa andra.

Han hänvisar mycket tydligt till Gud som källa till sin övernaturliga förmåga.

 

4. Ledde tron Josef i konflikt med världen, och i så fall hur?

”Potimor” var inte så glad över att bli avvisad, dessutom av en slav, som borde ha lytt order, och gått till sängs med henne utan att mucka, istället för att hänvisa till att man måste lyda Gud mer än människor.

Man kan inte vara till lags åt både Gud och människor alla gånger, och vill man inte vara till lags, då får man räkna med en och annan konflikt, och också med att bli både baktalad och falskt anklagad.

”Saliga är ni, när människorna sanningslöst säger allt ont om er”, säger Jesus….

 

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Josefs liv?

Oavsett var man hamnar, eller vad man får för uppgifter, ska man gå in för att sköta dem. Gud välsignar trohet och ärlighet!

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han bekämpar fresterskan med att hänvisa till Guds uttalade vilja. Detsamma gör Jesus tvåtusen år senare, när han blir frestad i öknen. ”Det står skrivet!”

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag börjar dra slutsatser om Guds godhet och kärlek genom att se på mina omständigheter, då kommer jag inte att kunna förtrösta på Herren lika frimodigt och övertygat när det går dåligt, som när det går bra för mig.

Om jag möter en tilltalande frestelse, och börjar tänka mer på att den är tilltalande, än på att den är just en frestelse, då går det säkert åt skogen!

Att andra gör fel mot mig ger mig inte rätt att också strunta i vad som är min plikt och uppgift. Jag läste en gång en i mitt tycke rätt bra bild av detta: ”Om jag har en roll i en teaterpjäs, och mina medaktörer inte har brytt sig om att lära sig sina repliker ordentligt, eller börjar avvika från manuset på andra sätt, eller vägra att lyssna på regissörens anvisningar, då innebär detta inte att jag får rätt att också strunta i att spela min roll så bra jag kan!”

 

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>