Jakobs omvändelse

Efter att Jakob tillbringat tjugo år hos sin morbror Laban i nuvarande östra Syrien, beslutar han sig för att återvända till Kanaan.

Visserligen hade han ännu inte fått något bud från Rebecka om att kusten var klar, och Esau lugnat ner sig, men nu hade marken börjat bränna under fötterna på honom också i Haran – Laban hade insett att han blivit tvåa i tävlingen om vem som kunde lura den andre mest, och det gillade han inte…

 

Först flydde han alltså från Kanaan till Haran, och nu flyr han från Haran till Kanaan.

Här har vi en människa, som har fastnat i ett mönster av lögn och bedrägeri, och flykt från följderna av bedrägerierna.

Inte helt ovanligt… varken att ljuga och luras, och sedan på olika sätt försöka slingra sig och fly från följderna, eller att fastna i ett destruktivt mönster,

Den som ”gör synd”, alltså gör en speciell synd till sin livsstil, blir småningom, enligt Jesu ord i Joh 8, en syndens slav.

Gud är dock mäktig att använda också detta för sina syften – på det här sättet tvingas ju Jakob tillbaka dit där han ska vara, precis som Abraham tvingades lämna Egypten och vandra tillbaka till Kanaan 120 år tidigare.

 

Nu står alltså Jakob ensam.

Han har lyckats göra sig till ovän med alla sina släktingar, utom sina föräldrar.

Han befinner sig i omedelbar dödsfara, Esau är på väg mot honom med fyrahundra man.

Andligt sett är han är i behov av både omvändelse och befrielse.

 

Gud har hjälpt honom att komma till en överenskommelse med Laban, 31:43-55, men vänner var de knappast.

Vad det gäller hotet från Esau gör han ett försök att försäkra sig om Guds hjälp genom att hänvisa till Guds tidigare löften, litet som att ”nu måste du hjälpa mig, vad blir det annars av det du har lovat mig?

Risken att Esau faktiskt skulle döda Jakobs kvinnor och barn var för övrigt inte stor, kvinnor och barn var värdefullt krigsbyte!

Och det räckte ju faktiskt med att Jakobs barn hade överlevt, då hade löftet varit orubbat…

I den händelse Guds hjälp nu inte skulle komma, eller vara tillräcklig, bestämmer han sig för att också skicka rejäla mutor i förväg åt Esau, 32:13-21. Här har vi ännu mer av det här med att hjälpa Gud…. nu är det redan tredje generationen, som försöker sig på det!

 

Sedan kommer då den märkliga natten, när Jakob leds att söka ensamheten för att möta sin Gud, 32:22-32.

Brottningen vid vadstället vid ån Jabbok har satt myror i huvudet på bibeltolkare i alla tider, både judiska och kristna, för att inte tala om all tankemöda muslimerna satt på att försöka begripa vad som hände. Jakob är ju en patriark också i islam.

Vi behöver alltså inte vänta oss att hitta någon enkel och entydig förklaring!

 

Jag utgår från två saker här, nämligen Guds vilja och Jakobs behov.

Det som sker vid Jabbok är, vad jag kan begripa, något som Jakob behövde för att Guds vilja med honom skulle ske.

Gud vill alltid omvändelse.

Han har ju inte behag till syndarens död, utan till att syndaren omvänder sig och får leva.

Gud vill också befrielse, att de som sitter fast i synd och mörker ska bli fria att följa honom.

Jakob behöver naturligtvis just dessa båda saker – men har inte insett det än.

Vad var det då, som hittills hade hindrat Jakob från att mogna?

Han var smart, och han var stark, begåvad såväl fysiskt som själsligt.

Detta hade gjort att han i de flesta fall hade kunnat klara sig bra i olika kraftmätningar med andra människor.

 

Jabbok representerade gränsen till det förlovade landet.

Om Jakob hade fått gå över och dra vidare mot mötet med Esau utan att ha förändrats på något sätt, vad hade då hänt? Det vet vi inte, ”om” är många gånger en obesvarbar fråga.

Klart var i alla fall, att Gud inte hade för avsikt att låta honom komma tillbaka utan att något hade hänt i hans liv, utan att hans tilltro till egen list och styrka hade brutits.

 

Om inte Gud använder sin makt mot oss människor, då kan vi, om vi så vill, envisas med att fortsätta vår egen väg tills vi döden dör. Då har vi kämpat med Gud och vunnit seger, till vårt eget fördärv. Många gör det, det vet vi ju, tyvärr.

Jakobs kamp med Gud har som resultat, att så länge Herrens ängel begränsar sig, och inte använder mer kraft än Jakob kan stå emot, är kampen oavgjord.

 

Först när Gud ”rör” vid Jakobs höft, så att den går ur led, (hebreiskans ord innebär mjuk beröring, inte slag), alltså använder övernaturlig kraft, bryts Jakobs motstånd.

Först då gråter han och ber om nåd och välsignelse. Hosea 12:4

Det här tror jag då är åtminstone en delförklaring till det som hände den där natten vid vadstället, men där finns med säkerhet fler lager att försöka förstå och utforska.

 

Den här händelsen är en bild av Guds folks villkor för alla tider: vår egen kraft måste brytas, innan Gud kan använda oss fullt ut. Att kunna be om nåd utifrån en position av svaghet, det är en nåd att be om!

Det är först då, som bönen om nåd är ärlig, då, när man insett att detta faktiskt, på riktigt, är ens enda chans.

 

 1. Hur uppfattar Jakob Gud, vilken gudsbild växte fram för honom?

På väg ut ur landet drömde han om Gud, på väg hem får han möta Gud ansikte mot ansikte – i nattmörkret, men ändå. Gud är en Gud som kommer människor nära, och sedan ännu närmare!

Och det här gudsmötet innebär för honom både förkrosselse och förvandling.

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han fick se sin egen styrka knäckt. Nu måste han lita på Gud – han kunde inte gärna ge sig in i någon tvekamp med Esau med höften skadad!

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han vänder sig till Gud i nödsituationen. Sedan förundrar han sig över att hans liv blev sparat.

 

4. Ledde tron Jakob i konflikt med världen, och i så fall hur?

I konflikt med den bit av världen vi alla bär inom oss, nog. Omvändelse och förkrosselse kommer via den seger, som går djupast och kostar mest, den där man övervinner sig själv med Guds hjälp.

 

5. Vad lär jag mig för egen del av den här delen av Jakobs liv?

Om jag faktiskt ska gå in i landet, in i löftena, då får jag lämna min lust att klara mig själv genom att använda världens och köttets metoder kvar på andra sidan Jabbok.

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han grät och bad om nåd! Vi kan inte relatera till Gud på något annat sätt än genom Hans nåd.

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han gjorde?

Om jag inte vill vara svag, inte accepterar ett liv präglat av den svaghet, där Guds kraft kan fullkomnas, då kan inte Gud verka genom mig som han vill. Och nog är den seg, den här saken inom oss, som i det längsta vill behålla ens litet av egen styrka och makt!

Någon har någonstans sagt, att den lämnar oss först femton minuter efter att vi har dött.

Den kallas högmod…

 

 

 

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>