Sara

Den här gången ska vi se på händelserna i 1 Mos 17:15 – 18:15

Man kan tänka sig, att Abraham blir aningen konfunderad, när Gud börjar tala om att Sara ska föda en son åt honom – han har ju redan ordnat det här med arvtagare på egen hand, han har ju Ismael!

Men låt oss börja från namnbytet – Gud säger här att Saraj i fortsättningen ska heta Sara.

”Saraj” är bildat från hebreiskans ord för herre eller härskare i en mer begränsad innebörd, ungefär som husfrun i ett romerskt patricierhushåll kallades ”domina”, ”härskarinna” av hushållets tjänare och slavar.

”Sara” betyder ”furstinna”, och anger en auktoritetsställning av helt annan dignitet!

Från att ”bara” ha varit härskarinna i Abrahams hushåll, blir hon nu utnämnd till stammoder och furstinna över folkslag och kungar.

Vi lägger inte alltid märke till vilken särställning Sara har i frälsningshistorien.

Fram till berättelsen om Abraham har det bara varit gubbar, som lyfts fram, men nu möter vi den första kvinnliga gestalten bland trons människor i Bibeln!

 

I 17:17 sägs det att Abraham ler, när Gud börjar tala om att Sara ska föda barn.

Gud reagerar inte på detta desto mer.

Istället fortsätter han att understryka att det är just genom Sara, som löftessonen ska födas, den, som välsignelsen och löftena är knutna till!

Abraham hade uppenbarligen inte längre någon tanke på att Sara skulle ha någon roll eller betydelse för ättens framtid. Hon var hans hustru, och uppenbarligen hade han henne mycket kär, eftersom han aldrig tog sig fler hustrur, som stormän på den här tiden annars brukade göra, men någon roll utöver att vara hans ”Saraj” tänkte han sig inte längre att hon skulle ha.

Hans framtidsförhoppningar för sin släkt var helt och hållet knutna till Ismael.

 

I 18:12 gör Sara detsamma som Abraham, hon ler inom sig åt hela tanken på graviditet och barnafödande, och nu reagerar Herren!

Han vill helt klart att Sara ska förstå sin betydelse, och inte tänka mindre om sig själv än Gud tänker om henne!

 

Man kan förstå Sara. Hagars son höll på att växa upp, alla betraktade honom som stammens kommande hövding, själv var hon barnlös, och därmed litet på sidan om livet. Hon betraktade sig själv, och betraktades också av andra som en återvändsgränd, en väg som skulle ta slut den dag hon dog.

Hon var i sina tankar om sig själv ”Saraj”, och något annat eller mer väntade hon sig inte längre av livet. Alltså drar hon i sitt stilla sinne på mun åt den orimliga tanke, som den besökande främlingen kastar fram!

 

Sedan inser hon att besökaren kan läsa hennes tankar – hon hade ju utåt hållit masken, även om hon log invärtes! Då blir hon förskräckt, och skyller från sig – förgäves. ”Jo, du log!”

Främlingen, som uppenbarligen är något mer än en människa, ger löfte om ett mirakel, och sådana hade hon ju faktiskt varit med om tidigare.

Hon hade ju redan i många år levat i ett föryngringsmirakel,  Gud hade ju faktiskt beskyddat henne på ett speciellt sätt i Egypten, och Abraham hade hållit fast vid henne i alla år trots hennes barnlöshet, vilket med tanke på den tidens seder också var ett smärre mirakel!

Allt detta, som hon nu påminns om, när ett nytt mirakel plötsligt utlovas, är ägnat att hjälpa henne att hoppas på nytt. Kanske hon inte är så förbrukad och på sidan om livet ändå?

 

Saras tvivel var alltså något, som Gud såg som nödvändigt att åtgärda direkt.

Att Abraham log var en sak för sig, han var ändå trygg över sin egen roll och betydelse!

Hans leende var mest ett uttryck för ett ”varför nu detta, jag har ju redan allt jag behöver!”

Herren hade uppenbarat sig för honom flera gånger tidigare, talat till honom, ingått förbund med honom, gett honom löften.

 

Sara hade inget av allt detta. Hennes leende var mer ett uttryck för ett ”det är som det är, och jag har funnit mig i det, kom nu inte och rör upp gamla sorger igen”.

Den som har gett upp, som ser sig själv som hopplös, som inte längre ser något hopp för sin framtid, den människan behöver hjälp att komma ur den onda tankecirkeln!

 

 1. Hur uppfattar Sara Gud, vilken gudsbild växte fram för henne?’

För första gången talar Gud direkt till henne. Gud har varit hennes herres och mans Gud fram till nu, han har varit ett steg bort från henne, men nu visar han sig också som Saras Gud, direkt och utan mellanhänder!

 

2. På vilka sätt fick hon lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Jesus frågar den lame mannen ”vill du bli frisk?”

Det är inte någon lätt eller självklar sak att bryta sig ur ett tankemönster och en roll, som man vant sig vid i årtionden! Att tro mer på Gud än på sina egna föreställningar, det är lydnad!

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hennes tro, och hur vittnade han om den?

Hon säger visserligen inget ”Se, jag är Herrens tjänarinna”, men hon sätter sig inte heller på tvären.

Alltid något…

 

4. Ledde tron Sara i konflikt med världen, och i så fall hur?

Inte direkt, den konflikten uppstår senare, efter Isaks födelse.

 

5. Vad lär jag mig för egen del av Saras gudskännedom och trosvandring?

Det är alltid bra att ställa sig frågan då och då: det här som jag tänker om mig själv, och om min framtid, mina möjligheter, är det Guds tankar, eller något annat? Hur har mina tidigare erfarenheter, och det, som andra människor tänker och säger om och till mig, format min syn på mig själv?

Sist men inte minst: Det är aldrig kört! Gud har fridens tankar för mig, och inte ofärdens, för att ge mig en framtid och ett hopp!

 

6. På vilket sätt är hon en fungerande förebild nu, år 2019?

Kanske det här inte så populärt att säga i dessa tider, men jag tror ändå att man får lov att konstatera, att hon i sin relation till Abraham är en god förebild för alla hustrur. Hon kan emellanåt säga både till och ifrån, men det är ändå aldrig någon diskussion om vem som är familjens överhuvud.

Hon framhålls också som ett föredöme på just den här punkten i 1 Petr 3:5-6

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som hon började tro?

Ett vanligt hinder är att man tror mer på sina egna tankar och förställningar än på Guds Ord och löften.

Ett annat är att man blivit ”ett brutet strå och en rykande veke” på grund av smärtsamma erfarenheter, djupa besvikelser, och andra människors ondska, alltså blivit ”mättad av förakt”, och börjat tänka förkrympta tankar om sig själv.

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>