Abraham del 7

I textavsnittet 1 Mos 17:1-14 kan vi läsa om det förtydligade förbund, som Gud sluter med Abram, och om Guds löfte att ge hans avkomlingar Kanaans land, alltså nuvarande Israel med omnejd.

I det här avsnittet upprepar och preciserar Gud sina löften till Abram, och han ger Abram ett nytt namn.  Från och med den här dagen är hans namn alltså Abraham! Här ger Gud också för första gången Abraham besked om vad Herren i sin tur förväntar sig av honom.

 

Först kan vi se på namnbytet.

”Abram” betyder ”upphöjd fader”, eller ”hög fader”.

Det namnet indikerar att det kommer att vara något speciellt med hans faderskap, det förutsäger att han inte kommer att vara en far av den vanliga sorten.

”Abraham” betyder ”fader till många”, och Gud preciserar detta till ”fader för många folk”.

I svensk översättning kommer dock inte den ursprungliga dubbla meningen alltid fram.

”Fader till många folk” är nämligen ”ab hamon gojim” på hebreiska, och detta syftar då inte bara framåt i tiden, till de folk, som skulle komma att härstamma från Abraham, det syftar också bakåt, till alla de folk, som uppstod efter syndafloden, och i förlängningen deras ättlingar!

”Gojim” betecknar alltså alla hednafolk!

Påpekas kan också, att det bara finns en person i Bibeln, som har namnet Abraham.

 

Så kommer vi in på löftena.

Gud ger här alltså Abraham det till synes omöjliga beskedet att han har blivit far till folkslag, som redan fanns, innan han ens var född, v 5, samtidigt som han får besked om att han ska bli fader till många folk, v 4!

Orsaken till att en del svenska översättningar inte har förfluten tid i v 5, alltså ”jag har gjort dig till”, är att hebreiskans tidsformer är minst sagt snåriga, eftersom vokaler saknas i texten.

Då blir det sammanhanget, som avgör hur det ska översättas.

Om man då har för sig att saken ligger till på ett visst sätt, då kommer man med all sannolikhet också att tolka texten så, att det passar ihop med ens förförståelse!

 

Här är ett exempel på hur mångtydigt detta kan vara i biblisk hebreiska: vi utgår från ordet för ”att lära”, som i grundtexten består av de tre konsonanterna l-m-d.

Av dessa tre konsonanter kan man sedan tolka fram t ex följande tidsformer, när vokalerna sätts in: l?mad, ‘han lärde sig’; jilm?dû, ‘de ska lära sig’; limmed, ‘han undervisade’; lummad, ‘han undervisades’; plus substantiven m?lammed, ‘lärare’; talmîd, ‘elev’; och limmûd, ‘studium’. Samt flera därtill…

(Och nej, jag kan inte hebreiska, det här exemplet har jag plockat från nätet)

 

Här i 1 Mos 17:5 blir det alltså detta, att Gud talar om ”ab hamon gojim”, och då uppenbarligen avser de folk, ”gojim”, som nämns i 1 Mos 10:32, som gör att tidsformen sannolikt bör vara ”jag har gjort dig”.

Så har också de allra flesta engelska översättningar, som jag har i hyllan, förstått saken.

 

Det första, som ingår i Guds förbund med Abraham, är alltså dels hans ställning som stamfader för israeliterna, dels detta universella andliga faderskap för alla folk.

Redan här finns både det gamla förbundet, Israel, och det nya förbundet för alla folk med!

 

Det andra är Guds löfte om att han ska vara Abrahams ättlingars Gud för all framtid.

När Gud många hundra år senare i 2 Mos 20 ger de tio budorden på Sinai, börjar han med att säga till Israel: ”Jag är Herren, din Gud”.

Detta är då uppfyllelsen av hans löfte till Abraham.

 

Det tredje förbundslöftet är löftet om landet, hela Kanaans land.

Det löftet utsträcks också att gälla Abrahams efterkommande för all framtid.

Det spelar alltså ingen roll hur många gånger folket blir fördrivet från landet, eller hur länge de har varit borta från det, löftet gäller, och Gud kommer alltid att föra dem tillbaka dit igen!

 

Sedan kan vi konstatera, att här i texten kommer något nytt in i bilden vad det gäller Abrahams och hans efterkommandes förhållande till Gud: Gud talar för första gången om för Abraham vad som förväntas av honom!

 17:1 ”Vandra inför mig och var fullkomlig!”

”Fullkomlig” – det låter ju tämligen oöverkomligt!

Fast när man ser på det hebreiska ordets betydelser blir det litet mer överkomligt!

”Tamim” har nämligen betydelserna felfri, helhjärtad, och hel.

Det är alltså inte perfekt syndfrihet, som Gud begär, han vill helt enkelt att Abraham ska vara helhjärtad i sin efterföljelse, så att han gör som Hanok, och vandrar i gemenskap med Herren, och vinnlägger sig om att leva på ett sätt som behagar Gud.!

 17:11 ”Ni ska skära bort er förhud som tecken på förbundet”

Detta är då tänkt att vara en ständig, påtaglig påminnelse om förbundet, vem de tillhörde!

Det är också en enkel, påtaglig lydnadshandling, som visade om det fanns någon vilja att underordna sig Gud eller inte.

 

 1. Hur hade Abraham uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?

För första gången gör Gud anspråk på att Abraham ska exklusivt tillhöra honom. ”Vandra inför mig” är ju samtidigt en uppmaning att vända sig bort från allt annat. Gud delar inte sitt folk med någon eller något annat!

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Omskärelse utan bedövning eller påföljande smärtlindring är inget man precis hoppar jämfota av glädje över, så här fanns antagligen nog en frestelse att försöka dra sig ur.

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han lydde Guds befallning om omskärelse. Samma dag, dessutom! 17:23

 

4. Ledde tron Abraham i konflikt med världen, och i så fall hur?

Inget sådant nämns i det här textavsnittet. Man kan dock tänka sig, att det bland hans flera hundra manliga tjänare fanns sådana, som inte var över sig förtjusta över utvecklingen…

 

5. Vad lär jag mig för egen del av Abrahams gudskännedom och trosvandring?

När man får klart för sig att Gud vill något, då ska man ta den kursen utan tvekan och uppskov!

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han är just så helhjärtat inställd på att följa och lyda Gud, som Herren uppmanar honom att vara!

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Vi människor har en tendens att försöka undvika obehag. Efterföljelse utan obehag av något slag finns inte. Jesus uppmanar sina lärjungar att säga nej till sig själva, och ta på sig sitt kors.

Eftersom Bibeln inte känner till något sådant som äkta tro utan lydnad och beredskap att följa Herren, får man se upp med den här tendensen!

Publicerad i Trons människor i Bibeln