Mitt självrättfärdiga pekfinger

En syster i Herren berättade en gång om ett samtal hon hade haft med en granne strax efter att hon kommit till tro. Hon var glad, och berättade att hon blivit frälst och gått med i en församling. Grannens reaktion: ”Jaså, du har blivit kristen. Ja, jag förstår att då dömer du mig nu, då.”

Hur hade det kunnat gå så galet, att detta var det första hon kom att tänka på i samband med oss kristna?

 

En av de saker, som gör att jag emellanåt har lust att sparka mig själv, är min inrotade tendens att ha kritiska synpunkter på andra människor.

Jag är en läsare. Ni vet, förr kallades de, som satte mycket tid på att läsa Bibeln och kristen litteratur just ”läsare”, och periodvis formligen slukar jag bibeln och kristna böcker – sen kommer det perioder då jag läser deckare och fantasy också, då är jag en läsare av den sorten.

När man läser, då skaffar man ju sig på samma gång tankar och uppfattningar, och läser man Guds Ord, blir man präglad av det sätt att se på människorna och världen, som där möter en.

Guds tankar är ju inte som våra, och kollisionen mellan mänskligt tänkande och Guds tankar blir bara mer uppenbar ju mer man läser. Sen är steget väldigt kort till att man blir en människa av den sorten, som bara ser fel överallt, och börjar agera därefter, och det är när jag märker att det barkar iväg åt det hållet för mig, som jag får lust att sparka mig själv.

Hur ska jag bära mig åt för att leva som kristen, utan att bli en trångsynt farisé, som ser det som sin livsuppgift att skälla på andra?

 

Som så många andra saker i Guds Rike är det här både enkelt och svårt.

Jesus har en vinkel på det här i Matt 23, som är väl värd att fundera på. Han säger att de skriftlärda och fariséerna binder ihop tunga bördor och lastar dem på andra, utan att själva vilja bära dem. Dessa var alltså av människor den sorten, som minsann tog varje tillfälle i akt att tillrättavisa andra, människor av den sorten, som jag absolut inte skulle vilja vara, men ändå märker att jag frestas till.

Vid ett annat tillfälle säger han om samma sällskap att de har tagit bort nyckeln till kunskapen. ”Själva har ni inte kommit in, och andra, som skulle vilja gå in, hindrar ni!”

Nu får man konstatera, att dessa människor verkligen inte tog lätt på sin religion! Ändå säger Jesus om dem: ”Ni ska inte göra som de, för de säger, men gör inte!”

Nå, om vi inte ska göra som de, alltså själva studera lagen och profeterna, utifrån den inhämtade kunskapen jobba hårt på vår egen fromhet, och sedan kräva att alla andra ska vara som vi, hur ska vi då göra, vad ska vi då följa?

Jag tänker mig att svaret stavas med fem bokstäver. Jesus. Vi är ju inte kallade att se Guds Ord som en lagbok, som vi ska följa, vi är kallade att följa Jesus! Det är han, som är Vägen!

Missförstå mig inte nu. Jag menar på intet sätt att vi ska strunta i Guds Ord!

Men den som följer det skrivna ordet i första hand, inrättar sitt liv enligt det, och satsar allt på att försöka följa det, han kommer med största sannolikhet att sluta som en skriftlärd farisé, som har tappat bort rätten, barmhärtigheten och troheten.

Och bokstavstrogen fromhet utan barmhärtighet, den börjar alltid ställa krav, döma andra,  och dela ut bördor!

 

”Gå ni och lär er vad det ordet betyder: jag har behag till barmhärtighet och inte till offer!” Så säger Jesus till fariséerna vid ett tillfälle.

Det ordet träffar mig varje gång jag läser det, Jag tvingas fråga mig om det verkligen är barmhärtighet, som är det mest framträdande i det jag säger och gör? Känner de människor, som jag på olika sätt kommer i kontakt med, att de möter barmhärtighet? Eller är det sanning utan nåd?

I Jesu sällskap finns inte utrymme för någon obarmhärtighet. Där har sanningen alltid sällskap med nåden. Den äkta andligheten bärs av människor, som inte tappat kontakten med sin egen mänsklighet, och därmed blir sann andlighet också varm och inbjudande.

Det är inte meningen att jag ska  kompromissa bort det, som Herren säger är rätt och sant, men Gud vill att jag ska ha medlidande med andras svagheter, precis som han har medlidande med mina!

I sällskap med Jesus, trygg i hans kärlek, förlåtelse och accepterande, finns befrielse från det där sjuka behovet av att trampa ner andra för att själv känna sig bättre.

Istället kan man ge för intet det man varje dag får för intet, alltså nåd, som tar sig uttryck i barmhärtighet.

 

Vi ska läsa, begrunda, och praktisera det Jesus säger, visst, för hur kan man följa honom utan att veta vad han säger? Vi vet att han har sagt att inte en bokstav, inte en prick kommer att försvinna, och har därmed fasta och pålitliga ramar för kristenlivet, och vi vet att om man går utanför dem, då är man på farlig mark.

Men det gäller att inte blanda ihop ramen med tavlan, det gäller att inte börja tro att kristenlivet bara består i att följa vissa regler!

Satsar jag på i första hand på att följa Bibeln, gör jag den till en regelbok, då blir den lätt just det redskap jag använder för att kunna tro mig vara bättre än andra. Och den som tror sig vara bättre, frommare och andligare än andra, han kommer på ett eller annat sätt att förmedla just det till sin omgivning… varav hjärtat är fullt, därom talar munnen!

Jag tänker mig att den troende kvinnans granne, hon som jag berättade om i början, hade stött på just den sortens kristna, den sortens attityder. Hon hade upplevt sig dömd, förkastad, utpekad som mindre värd.

Hur ofta har jag själv förmedlat sådant till andra människor? Hur ofta har jag varit den, som buntat ihop de tunga bördorna?

Den frågan behöver jag ställa mig, de här sakerna behöver jag minnas, varje gång jag ser att saker och ting inte sköts enligt Guds vilja, varje gång jag jag märker att Guds varningar inte tas på allvar, och frestas peka med mitt självrättfärdiga finger.

Herrens varning till mig, när kritiksjukan och dömande sticker upp sitt fula tryne, är ju också klart uttalad: Det är barmhärtighet han vill se, inte offer, det är inte tionde av kryddväxter, alltså småpetig paragraflydnad, som är det viktiga, det är kärleken och rätten!

”Kom och följ mig”, sade han till dem, som redan följde Mose lag.

”Jag är Vägen!”

 

Publicerad i Svenska blogginlägg
4 kommentarer på “Mitt självrättfärdiga pekfinger
  1. ChristofferS skriver:

    Det är inte alls konstigt att grannen reagerade som du beskriver. Som kristna ska vi väl vara heliga o då blir vi tvungna att i princip döma ut sådant som inte kan räknas som heligt leverne. Detta är alldeles säkert det första folk tänker på o det är också det första JAG tänker på när jag möter kristna som kommit längre i sin helgelse. En icke-kristen bekant till mig föreföll också uppleva att jag utstrålar en slags helighet som han inte hade. Tänk bara på Jeremia o Hesekiel. Folk ville ju döda dem. Hör det inte till att vi kristna ska vara illa sedda o att folk ska känna sig syndiga när de ser oss?

  2. Ingmar Rönn skriver:

    Här kan vi kanske då undra hur det kom sig att människor uppenbarligen inte reagerade på Jesus på det här sättet?
    Han var ju till hundra procent ren och helig!

    Att människor ska se en skillnad på kristna och ickekristna håller jag helt med om, det står ju skrivet att det ska synas att vi är ett släkte som Gud har välsignat.
    Att människor ska få et styng i hjärtat – eller ett stick samvetet – när de ser sitt eget liv i ljuset av Guds helighet, det är också riktigt – ”gå bort från mig, jag är en syndig människa”.

    Men ska det vara vi, som dömer dem?
    Det tror jag ändå inte.
    De som dödade Herren Jesus och förföljde profeterna, det var ju människor av den sorten, som gärna dömde andra…
    medan de, som kom till honom och trodde på honom var just de, som blev dömda av dem!

  3. Kent Olofsson skriver:

    Tack än en gång för dina ord Ingmar!
    Har en tid rört mig i en liknande frågeställning. Minns hur jag som nyskild kom in i en ny församling, min fru hade lämnat mig, och jag förväntade mig att jag skulle bli behandlad som kristna brukar behandla varandra. Att när man som mest behöver barmhärtighet man blir ställd vid sidan, man duger inte och man uppfyller inte de lagkrav som ställs på kristna av kristna. Men till min förvåning och häpnad blev jag accepterad som den jag var, jag fick möta nåd från ett kristet sammanhang för första gången i mitt liv. Samtidigt predikades ett tydligt evangelium från predikstolen. Min sammanfattning något år senare blev nåd och sanning. Och när jag läste Johannes evangelium en tid senare förstod jag…. och Han är full av nåd och sanning. Jag fick möta Jesus genom det förhållningssätt som fanns i den församlingen. Jag tänker att om man mött nåd från någon när man behöver det som mest, förstår man mer vad Guds nåd egentligen handlar om, och det är också lättare att kunna ge nåd och barmhärtighet till andra. Jag undrar när vi kristna ska förstå vad som står i Rom 3. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de förklaras rättfärdiga som en gåva, av hans nåd, därför att de är friköpta av Kristus Jesus.”
    Det jag också undrar är, hur skall härligheten från Gud bli synlig i våra liv som kristna och i våra kyrkor och församlingar. Vad behöver vi göra? Vad är det vi inte har fattat?

    ‭‭

  4. Ingmar Rönn skriver:

    Ja, vad är det vi inte har fattat?
    Du är själv inne på svaret, när du hänvisar till Rom 3.
    I fråga om vad synd egentligen är, och vad den gör med oss, så har jag det intrycket, att vi har en tämligen grund och förenklad tanke om detta.
    Det jag tänker på. är att vi i praktiken beter oss som om vi stod under lagen, inte nåden.
    Det förefaller som om alltför många kristna aldrig riktigt har förstått eller tagit till sig att hela vårt liv ska vara under korset.
    All vår rättfärdighet är som en fläckad klädnad inför Gud. Inte bara de dåliga saker vi gör, utan allt vi gör! Det vill man inte inse.
    Istället delar man upp livet i dåliga saker, som man ser sig behöva förlåtelse för, och bra saker, som man kan litet grann berömma sig av gentemot andra.
    Det här är lagens tänkesätt.

    Alla som står under lagen, försöker genom att göra bra saker hitta
    något att känna sig litet bättre av.
    Sedan blir de här sakerna, som man berömmer sig av, också automatiskt den måttstock, som man mäter andra med, och håller de då inte det måttet, då anser man sig ha rätt att döma ut dem.
    Detta är fariseismens kärna.

    I verkligheten måste hela vårt liv helgas genom Kristus,1 Petr 2
    Inget av det vi gör kan nånsin duga inför en helig Gud, om det inte blir helgat genom Kristus!

    I det bästa vi kan åstadkomma finns fortfarande så mycket av vårt eget kött, våra egna ambitioner, vår egen önskan att vara något i oss själva, att det skulle räcka till enkelbiljett till helvetet, om det inte blir helgat genom Kristus.
    Därför har vi aldrig något att berömma oss av, annat än Jesus, och hans rättfärdighet.
    Detta är så förödmjukande för oss människor, att vi i det längsta vill slippa se det, och så länge man är under lagen slipper man ju se det!

    Jag vill alltså mena, att grundproblemet är att vi inte har en tillräckligt djup förståelse vare sig av vårt eget fördärv eller av Guds nåd.
    Den förståelsen är avgörande för om vi i vår Mästares efterföljd ska vara fulla av nåd och sanning, eller om församlingen ska falla till att vara något slags religiös motsvarighet till den förr i tiden besjungna ”Harper Valley PTA”…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>