Doktor Allvetande på krigsstigen

Som pojke läste jag massor med westernpockets. I dem var hjältarna oftast stora, starka, tysta män som slog hårt, drog revolvrarna snabbt, och aldrig lät någon sätta sig på dem. Rätten till självförsvar var en princip som gick igen i varje bok. Man fick så gärna skjuta folk, bara den andre också hade vapen i hand!

I det här hänseendet bor det en västernpionjär i de flesta människor. Vi har väldigt lätt för att gå i försvarsposition om vi upplever oss angripna!

I vilda västern hade var och en det inflytande och den respekt som han var tuff nog att skaffa sig, och det föreföll  inte räcka med att bara försvara sig, man var också tvungen att gå bröstgänges tillväga – anfall var bästa försvaret!

Ibland tycker jag mig se drag av vilda västern också i våra kristna sammanhang. Det tycks  tyvärr vara så, att även om det för tillfället inte skulle vara någon debatt på gång i kristenheten,  så kommer nog snart någon att starta en.

Käbbel, ordstrider, och annat sådant ger ju sådana utsökta möjligheter för de inblandade att visa sina intellektuella muskler och avfyra sitt verbala artilleri, och den vägen försöka skaffa sig synlighet, inflytande, och respekt…

 

I västernböckerna stod hjälten alltid på något sätt i det godas tjänst, även om metoder och personlig moral inte alltid var något att hurra för.

När kristna kivas tycks också alltid alla inblandade anse att de, och bara de,  står i det godas tjänst, att de, och bara de,  har en god målsättning!

För att kunna debattera med den rätta övertygelsen och glöden, måste man utgå från att man själv har rätt, helt rätt, och motparten har fel, helt fel.

Litet i stil med ett ”jag är doktor Allvetande, den andre är okunnige Ovetande”.

Man måste också utgå från att det är nödvändigt att överbevisa motparten om att han har fel, och man måste anse att offentlig debatt, i tal eller skrift, är det rätta sättet att uppnå denna målsättning.

 

För tydlighetens skull ska jag väl säga, att jag ingenting har emot den sortens debattörer, som sakligt lägger fram sitt ärende, och sedan konstaterar att debatten för deras del är avslutad, och sedan också  klarar av att låta det förbli vid det!

Om däremot slagväxlingen i spalterna fortsätter ända tills redaktionen ger upp och förklarar ämnet vara uttömt, då kan man redan fråga sig om debattörerna siktat riktigt rätt i skottväxlingen. Var det nu i verkligheten Kristi ära eller den egna äran, som skulle så till sista blodsdroppen försvaras?

 

Det är mycket sällan en offentlig debatt slutar med att parterna blir överens. Istället brukar det gå så, att tonfallet blir hårdare och personangreppen tydligare ju längre man håller på. Jag finner sådant föga förenligt med de befallningar Herren och hans apostlar gett oss.

Tänk om vi istället skulle försöka se så här på saken?

”Jag vill visserligen stå i det godas tjänst, men jag är inte god, och det leder med all sannolikhet till att jag både tänker och gör en massa dumheter.

Det samma gäller för mina medkristna också, så när vi kommer i luven på varandra, då kan vi vara säkra på att båda inte har rätt, det är inte särskilt sannolikt att någon av oss har helt rätt, men det är ganska troligt att vi båda till någon del hugger i sten så det ryker om det.

Kanske det då vore vettigare att försöka lyssna på varandra och lära av varandra, än att käbbla om vem som har rätt?”

 

Om jag siktar på att veta allt och kunna allt och alltid ha rätt, då siktar jag fel. Det målet har inte Herren satt upp!

All vishet och kunskap finns i Honom. Mer av Jesus innebär mer av insikt, och mindre av risk för att vi ska använda det vi fått att bekämpa varandra, för han ger inte bara kunskap, han ger också kärlek!

När Paulus skriver till församlingen i Filippi, uttrycker han önskan om att deras kärlek ska överflöda av kunskap – en fullständigt underbar formulering!

 

Våra aggressioner mot varandra handlar väl till största delen om att vi, likt westernfigurerna, vill visa omgivningen att vi är något att räkna med, och våra försvarsattityder visar hur rädda vi är för att något av det, som vi har byggt vår identitet och vår plats i tillvaron på ska tas ifrån oss.

Detta avslöjar då två saker: dels att vi ännu inte har vår identitet i Kristus, dels att vi ännu inte har byggt på Klippan, inte valt det goda, som inte kan tas ifrån oss. Den identitet som inte behöver några självhävdande kryckor, det är den identitet, som jag får när det går upp för mig att jag inte är vad jag gör, utan jag är vad Jesus har gjort!

 

Tänker vi efter, då vet vi ju alla vad det här mönstret av vildavästernfasoner gör med det, som är Guds målsättning för våra liv.

Samhörigheten, gemenskapen,  bygger inte på att jag vinner en diskussion över dig, och du med långa tänder kanske erkänner att du har fel, eller också går din väg i vredesmod.  Inte heller kan den bygga på att du lyckas platta till mig. Det är kärleken som uppbygger, kunskapen blåser bara upp!

 

Visst kan vi ibland behöva påpeka, att somliga saker inte är bra, somliga saker är inte vad Gud vill.

Skriften uppmanar oss dock att göra detta i saktmods ande. Vilda västerns metoder är inte tillämpbara  i himmelriket!

 

 

 

 

 

Publicerad i Svenska blogginlägg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>