Abraham, del 3

I 1 Mos 12:10-20 finner vi berättelsen om Abrams vistelse i Egypten – han kom sig dit på samma sätt som Jakob och hans söner ca 160 år senare, det blev svält i Kanaan, och detta tvingade dem att söka sig söderut.

I de här verserna finns en hel del intressant material!

Vi börjar med det som sägs om Sara.

Hon var, enligt uppgift, en så vacker kvinna, att Abram var rädd att egyptierna skulle döda honom för att komma åt henne.

Men, observera, hon var också ca 70 år gammal vid den här tiden!

Gud hade alltså gjort ett underverk av icke vanligt slag i hennes kropp, hon hade bevarats ung!

Detta för att hon senare, vid nittio års ålder, skulle kunna föda och amma Isak. Detta hade knappast varit möjligt om hon hade haft en nittioårings normala kroppskonstitution….

 

Sedan får vi lov att konstatera, att den man, som vi brukar kalla trons fader, inte var någon andlig övermänniska.

Han ljuger ju för egyptierna, och vägrar tala om att Sara är hans hustru, och dessutom befaller han Sara att backa upp hans lögn!

Nå, man kan förstås dra fram den förmildrande omständigheten att Sara ju faktiskt var hans halvsyster, de hade samma far och olika mödrar, 1 Mos 20:12, men inte kan man påstå att han var så värst noga med sanningen här!

Han litade alltså ännu inte så helt på Gud, att han trodde att Gud skulle se till att han kom ut ur Egypten med både livet och Sara i behåll, han ansåg att han själv måste hjälpa till litet också…

 

Till att börja med tycktes ju detta bedrägeri vara en inte helt olönsam affär för Abram – visserligen blev Sara tagen in i Faraos harem, men Abraham själv fick en gynnad ställning och stora rikedomar på grund av sin släktskap med henne!

Märkligt nog fick han dessutom behålla alltsammans, när sanningen om hans relation till Sara senare kom fram – detta berodde eventuellt på att farao ville köpa sig fri från det brott mot Egyptens religion han hade begått, när han tog en annan mans hustru, men det är också en tydlig förebild till hur Abrams ättlingar ca sexhundra år senare skulle komma att få stora rikedomar av egyptierna i samband med uttåget! 2 Mos 12:35-36

Vi får alltså konstatera, att även om Abrams lögn lurade en annan man att begå äktenskapsbrott, vilket ju var allt annat än gott, kunde ändå Gud vända situationen, så att något gott till slut kom ur den! Det är som det står skrivet: ”allting måste tjäna Dig!”

 

Nå, efter mellanspelet i Egypten kommer då Abram och Lot tillbaka till Kanaan. 1 Mos 13:1-18

Nu har deras boskapshjordar vuxit till den grad, att de såg sig nödsakade att skiljas åt – betet räckte inte längre till, och deras tjänare kom i luven på varandra. Nu uppstod naturligtvis frågan om hur de skulle dela upp de tillgängliga landområdena mellan sig, så att inga nya konflikter skulle uppstå.

Abraham var äldst, Lot var ju hans brorson, så det var enligt all sed och ordning Abram, som skulle ha haft rätt att välja först!

Han väljer dock att avstå från den rätten, och låter Lot välja först, och detta är verkligen en troshandling!

Att säga nej till en möjlighet att kapa åt sig, det är att säga nej till sig själv!

Få svagheter är så allmänt förekommande hos oss människor som just vinstbegäret, och så länge en människa låter sig styras av tanken på vad man har att vinna på sitt handlingssätt, alltså vinna enligt den här världens värderingar, har man små möjligheter att verkligen följa Herren.

Lot kapar däremot åt sig den bästa biten, när han får chansen, och detta kommer då i tidens fullbordan att leda till att han förlorar allt, när hela den slätt han valde åt sig blir förstörd. Även om ordspråket om den, som gapar efter mycket, inte finns ordagrant i Bibeln, innehåller det ändå mycket sanning!

 

Efter att de har skilts åt kommer så Guds tilltal till Abram: ”Abram, du är den, som kommer att få alltihop!”

Som Jesus säger tvåtusen år senare, den som söker Guds Rike och rättfärdighet först, han kommer att få allt det andra som bonus!

Samtidigt ger Gud Abram befallning om att vandra genom hela landet på både längden och bredden, och man kan ju fråga sig vad det skulle nytta till? Var det bara sightseeing?

För min del tror jag, att det hade något att göra med det löfte Josua får 640 år senare, när Israel ska börja inta landet? ”Varje plats där ni sätter er fot har jag givit er, som jag lovade Mose!” Jos 1:3

Det löfte Mose fick, det grundade sig i sin tur på Guds löfte till Abraham! 2 Mos 2:24, 3:6-8

Abram fick alltså befallning att gå och ”sätta sin fot” på de orter och områden, som hans ättlingar långt senare skulle erövra, i enlighet med det löfte Gud hade gett deras stamfader.

 

Småningom kommer så Abram på sina vandringar tillbaka till Hebron, ca 80 km från Jordanslätten, den då bördiga och grönskande dalgång, där Lot hade slagit sig ner i det som nu är södra änden av Döda Havet.

(Det här är ett geologiskt mycket aktivt område, norra änden av Rift Valley-förkastningen, och här har landskapet förändrats mycket på fyratusen år!)

Här i Hebron bosätter Abram sig, och här börjar han följaktligen benämnas ”hebré”, en beteckning,  som sedan kom att följa hans efterkommande.

Här bygger han också sin vana trogen ett altare åt Herren, och meddelar på så sätt direkt från början bygdens folk vilken Gud han följer och tjänar.

 

1. Hur hade Abram uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?

På Egyptenresan fick han lära sig att Gud är en Gud som förlåter. Gud höll sin hand över honom och bevarade honom också då, när hans nödlögn avslöjades!

Han fick också lära sig, att om Gud har sagt att man ska vara på ett ställe, då menar Han vad han säger – Abraham blev jagad ut ur Egypten, tillbaka dit där han enligt Guds uttalade vilja skulle vara!

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

Han mötte frestelsen att ljuga för att undgå svårigheter. Där föll han.

Han mötte också frestelsen att utnyttja sin ställning till att skaffa sig fördelar. Det provet klarade han med glans!

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

När han kom till ett nytt ställe, alltså Hebron, bekände han färg direkt! Han byggde ett altare, han offrade åt Herren och tillbad.

 

4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?

Ja, han hamnade ju i konflikt med Farao, men det berodde inte direkt på hans tro, snarare då på hans tillfälliga brist på den varan…

Men, eftersom han var en människa, kan man förmoda att världen inom honom, det vi kallar den köttsliga naturen, nog väldigt gärna hade velat ta den bästa biten av landet, när det var dags att välja, och kom med stora och mänskligt sett välgrundade invändningar mot detta vanvettiga handlingssätt!

 

5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?

Att nödlögner i allmänhet kommer i bruk när man är rädd, eller annars vill undvika jobbigheter, men lögnen är en krycka som går av när man minst anar det. Samt att man ska bekänna sin tro direkt man kommer in i ett nytt sammanhang, det blir inte lättare av att vänta!

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han fortsätter frimodigt att följa Herren, fast han trampade på ett bananskal i Egypten! Lev i syndernas förlåtelse, och var frimodig fast du inte är perfekt!

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Om jag gräver ner mig i skuldkänslor och självförebråelser, när jag låtit lura mig att gå fel på någon punkt, då blir detta ett hinder i mitt liv!

Sen är det också viktigt att vara medveten om det motstånd, som bor på min egen insida, det som kallas ”synden, som bor i oss”. Vi har ofta alltför lätt att fokusera så till den grad på hotet från världen och djävulen, att vi glömmer att varken värld eller djävul skulle ha någon större framgång med oss, om det inte vore för vårt eget kött.

 

Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>