Abraham, del 2

Vi fortsätter att studera Abrahams trosvandring!

Förra gången slutade vi med att konstatera, att det första verkliga trossteget i Abrahams liv kom när han bröt upp från Haran, och började vandra iväg mot Kanaans land.

Han lämnade sin släkt och sin trygghet, och gav sig enligt Hebr 11:8 iväg mot ett land, som han inte just visste något om.

Han var dock inte tomhänt – han hade ett löfte, ett Guds löfte!

Vi tänker inte alltid på hur omfattande det löftet verkligen var.

Han skulle få ärva landet, det är det vi mest har framhållit.

Men han skulle också bli fader till många folk, inte bara Israels folk!

Idag vet vi, att han blev fader till judafolket, han är en fader för den kristna församlingen, både judar och hedningar, och han är stamfader för arabfolken genom Ismael.

 

I Rom 4:13 sägs det att Abraham och hans efterkommande fick ett löfte om att ärva världen.

Löftet om landet gällde ju bara området mellan Sinaiöknen och Eufrat, så vad är detta?

Uppfyllelsen av detta ligger i framtiden.

När Jesus kommer tillbaka är det hans folk, som ska besitta jorden – och Abraham är ju en fader för trons folk! Alla sanna barn till Abraham är ju Guds arvingar, och Kristi medarvingar! Rom 8:17, Gal 3:16

Sedan står det också skrivet, att Abraham väntade på staden med de fasta grundvalarna, och där ser man hur löftet till Abraham till och med sträcker sig över den synliga tillvarons gräns, in i den himmelska världen!

Hur mycket Abraham förstod av allt detta vet vi inte, men vi ser, igen en gång, vad ett Guds löfte betyder för en människas möjlighet att följa Herren, förutsatt då att människan verkligen tar fasta på det!

 

I 1 Mos 22:18 preciserar Gud sitt löfte. Det är i Abrahams säd, hans avkomma, som folken ska bli välsignade!

I 1 Mos 26:4 kommer sedan ytterligare ett förtydligande: det är Isaks ättling, som ska vara välsignelsen till folken, det är han, som ska ärva jorden och herraväldet.

Detta är ett nog så nödvändigt förtydligande, med tanke på att Abraham hade gått och skaffat sig en son på egen hand också, så att säga, och idag som är gör Ismaels ättlingar genom islams läror anspråk på löftena för sin del!

 

Intressant är också att se hur historien utvecklar sig, när den nu ca 80 år gamle Abram kom fram till landet.

Han kommer till staden Sikem.

Där bygger han ett altare åt Herren, och ett altare symboliserar en mötesplats mellan Gud och människa. Han sökte alltså ett möte med Gud, så snart han kom till landet Gud hade lovat honom!

Sedan fortsätter han till Betel, ungefär 50 km söder om Sikem, och bygger ett altare också där. En ny mötesplats. alltså.

 

120 år senare flyr hans sonson Jakob undan sin bror Esau och beger sig tillbaka till Haran, och släkten där. När Jakob flyr, övernattar han i Betel, och får där möta Gud i en dröm. Mötesplatsen fanns kvar! 1 Mos 28

När sedan Jakob, efter att ha varit 20 år i Haran, återvänder till Kanaans land, då kommer han till Sikem, precis som Abraham hade gjort 140 år tidigare! Och vad gör han där i Sikem? Jo, han bygger ett altare åt Gud, han också!

 

Här fastställs ett mönster, som det är meningen att de troende i alla tider ska minnas och följa: när Gud för oss in i något han har lovat, då är det dags att söka Gud, inte att slå sig till ro och luta sig bakåt!

Det här med Abram och Jakob, och deras altaren, ser då ut att vara en lärorik symmetri, men det är också något mer, det ser man, om man tar med i beräkningen var staden Sikem var belägen.

Den fanns nämligen i dalen mellan bergen Ebal och Gerissim!

De bergen hittar vi i 5 Mos 11:29.

Det var på dem, som Mose befallde att förbannelsen och välsignelsen skulle uttalas, förbannelsen på Ebal, välsignelsen på Gerissim.

 

Den som inte söker Gud, inte vill följa Herren, utan börjar gå sina egna vägar, kommer att hamna in under Ebals skugga, medan den som håller sig till Herren får leva i ljuset från Gerissim.

Valet mellan ljus och mörker finns alltid där!

Både Abraham och Jakob söker ljuset, och Ljuset låter sig finnas av dem!.

 

 1. Hur hade Abraham uppfattat Gud så här långt, vilken gudsbild växte fram för honom?

Han kom till landet, landet var ett gott land, och det fanns plats för honom där. Löftet han hade fått om ett gott land visade sig stämma överens med verkligheten! Detta måste ju ha gjort att han började känna mer tillförsikt vartefter – tydligen var Gud en Gud, som både var pålitlig, och som lönade dem som sökte honom!

 

2. På vilka sätt fick han lära sig lydnad, vilka frestelser mötte han?

När man får det bra, när man har medvind i tillvaron, finns alltid frestelsen där att glömma Gud, att ställa sitt trosliv på sparlåga, och börja ägna sig för ivrigt åt det jordiska. Abraham fortsätter att söka Gud och räkna med honom, också efter att han kommit in i det utlovade landet.

Man kan jämföra med hur det gick för hans ättlingar ett halvt årtusende senare, när Josua förde dem in i samma goda land – de valde motsatt väg, blev ”feta, tjocka, och stinna”, och övergav Herren!

 

3. Vilka praktiska uttryck tog sig hans tro, och hur vittnade han om den?

Han byggde altaren. Han tillbad Gud, och bekände därmed Herren som sin Gud inför allt sitt husfolk, och inför alla han kom i kontakt med.

 

4. Ledde tron den här människan i konflikt med världen, och i så fall hur?

Inga uppgifter så här långt.

 

5. Vad lär jag mig för egen del av denna persons gudskännedom och trosvandring?

Åtminstone kan vi lära oss hur viktigt det är att fortsätta att aktivt söka Gud och hans vilja, också när allt går bra, och man inte har några speciella problem!

 

6. På vilket sätt är han en fungerande förebild nu, år 2019?

Han gjorde ingen hemlighet av vem han trodde på och tillbad – han skämdes inte för sin Gud! Ingen privatreligiositet där, inte!

 

7. Finns det något, som hindrar mig från att tro som han trodde?

Svar: denna tidens omsorger och rikedomens bedrägliga lockelse har enligt Jesu ord en olycksalig förmåga att kväva en människas inre, så att hon inte längre bär någon frukt för Guds Rike. Ju bättre man får det rent materiellt, desto större blir den risken!

Sen får man se upp  med frestelsen att ligga lågt med sin tro, att inte ha en öppen bekännelse till Kristus, att litet grann skämmas för sin Frälsare. En instängd och hemlighållen tro har inget utrymme att växa på!

Taggar:
Publicerad i Trons människor i Bibeln

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>