Om slaveriet i Bibeln

En fråga rörande Mose lags stadganden om slaveri droppade in. formulerad så här:

”Kan du förklara varför Gud uppmanar till slavhandel i Gamla Testamentet? Hur kan Gud godkänna något så omänskligt som slaveri?

 

Det här med stadgandena om slaveri i Mose lag har på senare tid varit en av angreppspunkterna på Bibeln. Man har använt detta som hävstång för att rubba Bibelns trovärdighet som Guds Ord, och saken kan därför vara väl värd att titta litet närmare på!

 

När vi i vår tid hör ordet ”slav”, associerar vi omedelbart till sydstaterna i USA, och slavarbetarna på bomullsplantagerna. De omänskliga förhållanden, som de arma, från sina hem i Afrika bortrövade slavarna levde under har ju beskrivits så ingående i litteraturen, börjandes från ”Onkel Toms stuga”, att det har blivit norm för vårt sätt att uppfatta slaveri.

Vi ska alltså börja med att se på vad som egentligen menas med ”slaveri” i en gammaltestamentlig kontext!

 

Man kan direkt konstatera, när man läser de relevanta avsnitten i Mose lag, sådana som t ex 3 Mos 25 och 5 Mos 15, (det finns många fler) att redan den ensidiga användningen av ordet ”slav” i moderna bibelöversättningar kanske inte är så lyckat.

Hebreiskan har flera olika uttryck för saken, och de ansluter sig vanligen till slavens/tjänarens ställning som en av husfolket!

Man kunde lika gärna tala om” tjänare” som om ”slav” på många ställen, som nu är översatta ”slav”, faktiskt.

Det överlägset mest förekommande ordet i hebreiskan, som vanligen översätts ”slav”, alltså ”ebed”, är det ord, som också används t ex i 1 Mos 24, när det talas om Abrahams mest betrodde tjänare, den som förestod all hans egendom!

 

Det fanns tre typer av slavar i det gamla Israel.

 

Först kan vi nämna dem, som var födda israeliter.

De kunde sälja sig för att betala skulder, eller för att de annars skulle ha saknat möjlighet att försörja sig, och fått svälta.

Fast de sålde egentligen inte sig själva, de sålde sin arbetskraft för en viss tid!

På friåret, som inträffade vart sjunde år, skulle de nämligen friges, då tog kontraktet slut.

Om det var fem år till friåret sålde de sin arbetskraft för fem år, om det var två sålde de sig för två.

Värdet på deras arbete var också fastställt i lagen.

 

Medan de gjorde sin tjänst hade de juridiska rättigheter, de var medborgare i Israel, de hade rätt till samma ledigheter som andra israeliter, de hade rätt till mat, husrum och kläder, de fick inte behandlas med hårdhet, och de fick inte utsättas för sexuella trakasserier.

De hade också rätt att ha privat egendom.

 

Ska man hitta någon motsvarighet till detta i närhistorien, då ligger statarväsendet närmast till hands – fast en slav i det gamla Israel hade nog det betydligt bättre än en statare i 1800-talets Sverige, både vad det gällde yttre förhållanden och social status!

I det gamla Israel arbetade nämligen slaven sida vid sida med de fria medlemmarna av hushållet, inte istället för dem!

 

Detta hade alltså inget gemensamt med hur en slav på en bomullsplantage i Alabama hade det för hundrafemtio år sedan!

 

Sedan har vi då de slavar i det gamla Israel, som var krigsfångar, och slavar som köptes från andra folk.

Den avgörande skillnaden mellan dem och de israelitiska slavarna var att de utländska slavarna inte behövde friges vid friåret. De var således slavar på livstid.

I övrigt gällde det som stadgas mycket tydligt i 2 Mos 12:49, alltså att samma lag ska gälla både för israeliterna och främlingarna som bor ibland dem, med undantag för att dessa utländska slavar naturligtvis inte var medborgare i Israel.

Inte heller dessa slavar fick alltså behandlas på något sådant sätt, som vi vanligen förknippar med ordet slav.

 

Den tredje kategorin var de ickeisraeliter, som gjorde grovsysslorna vid tabernaklet, och senare också vid templet.

De gjorde tjänst som vattenbärare och vedhuggare, ett arbete som de fick sig ålagt efter att de genom bedrägeri lyckats få Josua och Israel att sluta förbund med dem, och på så sätt klarat livhanken. Josua kap 9

 

Man kan alltså konstatera att det ifråga om de två senare kategorierna var fråga om rena barmhärtigheten. Istället för att döda krigsfångarna, som man ofta gjorde på den här tiden, lät man dem bli en del av husfolket, och arbeta för sitt uppehälle!

Istället för att förslava dem under bomullsplantageliknande förhållanden, som man gjorde hos grannfolken, lät man dem skyddas av samma lagar som de infödda israelitiska slavaran skyddades av!

 

Sedan kan vi också nämna bestämmelsen i 5 Mos 23:15-16, vilken klart visar att slaven betraktades som människa, inte som lösöre.

Enligt den fick man inte återbörda en förrymd slav till hans herre, tvärtom, en sådan skulle skyddas och hjälpas! Vilket då innebar att om någon råkade ut för en grym och orättvis herre, då fanns det alla möjligheter att slippa ifrån honom!

 

Det är alltså på grund av ren okunnighet, som folk  nuförtiden likställer det slags slaveri, som beskrivs i GT, med slaveri och trafficking i mer moderna tider.

 

 

Sedan har vi då den nytestamentliga synen på slaveri.

Slavarnas ställning i romarriket låg någonstans mittemellan hur det var i det gamla Israel och hur det var på bomullsplantagen, de hade det betydligt sämre ställt än vad Mose lags bestämmelser förutsatte.

Borde inte apostlarna ha gått till frontalangrepp mot slaveriet som romersk institution?

Det är ju vad vi kristna nuförtiden får höra indignerade kristendomsfiender säga.

 

Här ska vi först av allt konstatera, att man ju i Israel på Jesu tid följde den mosaiska lagen ifråga om slavar – eller om man hellre vill kalla dem livegna, eller hustjänare, eller statare, eller kontraktsarbetare, utifrån vad det faktiskt handlade om är ju de termerna lika gångbara – och att Jesus själv inte berörde den här saken med ett enda ord!

Det var inte det, som var hans primära ärende.

Om en människa är frälst eller ej är inför Herren en betydligt viktigare fråga än om hon är slav eller fri!

 

Utifrån apostlarnas brev ser man utifrån ställen som Ef 6, Kol 3:22 och 1 Petr 2:18, samt brevet till Filemon, att apostlarna förmedlar en undervisning som går ut på att eftersom slavarna och deras ägare har en och samme Herre, och de i förhållande till Honom är både lika fria och lika ägda, så är de också inför Honom lika värda, och bör alltså förhålla sig till varandra utifrån detta faktum.

Här angrips alltså problematiken så, att människorna ska lära sig att förhålla sig med respekt och hänsyn till varandra inom ramen för gällande samhällsordning, snarare än att man försöker ställa till med något slags revolution!

Revolutionerande tankar är det i varje fall.

Bara en sådan sak som att Paulus vänder sig direkt till slavarna är anmärkningsvärt.

I det dåtida samhället förväntades man nämligen gå via slavens herre, inte tilltala slaven direkt!

Att han säger att slavarna är fullgoda medborgare i Guds Rike, och således likställda med sina herrar, är också rena revolutionen.

 

Läser man vad som faktiskt sägs om detta i NT ser man alltså dels, att där inte görs någon ansats att med våld eller politiska medel omstörta gällande samhällsordning, dels att själva den syn på slavarna, som förmedlas, är något helt annat än den, som rådde i det omgivande samhället!

Summan av alla dessa iakttagelser blir, att Bibeln absolut inte ger något utrymme för den sortens omänskliga förtryck och utnyttjande av människor, som vi vanligen förknippar med ordet slav!

 

Som en liten avslutande knorr vill jag citera 1 Krön 2:34-35

”Sesan hade inga söner, utan endast döttrar. Sesan hade en egyptisk tjänare, som hette Jarha. Sesan gav sin dotter till hustru åt sin tjänare Jarha, och hon födde åt honom Attaj.”

Det hebreiska ord, som här i texten översatts ”tjänare” är ”ebed”, ett ord, som lika gärna kan översättas ”slav”, och också på andra ställen och i andra översättningar översatts med just ”slav”.

Sådan var alltså slavens sociala ställning i det gamla Israel – husbonden kunde gifta bort sin dotter med en betrodd slav, till och med med en utländsk sådan!

Taggar:
Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>