Tro och trånga skor

En gång, en vacker sommarkväll utanför ett mötestält någonstans nere i Nyland, kom en dam fram till mig och sade: ”Ja. jag önskar att jag hade en sån Gud som du tycks ha, men det har jag inte!” Sedan vände hon på klacken och gick.

En annan gång var jag hemma hos en broder i Herren på lunch, och hans föräldrar råkade också komma på besök. Efteråt hade de sagt till sin son, att det nog inte kunde stå rätt till med den där predikantens kristendom. ”Han var alldeles för glad!”

Så sent som för ett par dagar sedan träffade jag en ung man för första gången, och vi drack eftermiddagste och hade det trevligt tillsammans, Lena och jag, och han och min bror, som han kom hit i sällskap med. När de skulle gå frågade brorsan den unge mannen, om han skulle ha kunnat föreställa sig att undertecknad är predikant? Neej, det skulle han nog inte….

Listan på liknande händelser kunde förlängas betydligt, och det får ju en att bli litet fundersam. Vad beror det på att vi kristna upplever vår tro så olika??

 

För bra länge sedan hörde jag en förkunnare fälla följande kommentar från talarstolen: ”Det finns många kristna, som var svåra på att festa innan de kom till tro, men sen de blev frälsta har de aldrig haft en fest! Och ändå säger ju Skriften, att det var när den förlorade sonen kom hem, som festen började!”

Det är också bra länge sen jag första gången hörde berättelsen om den lille pojken, som på promenad förbi hästhagen frågade sin mor om hästen på ängen månne var kristen?

”Nej, hur så?”

”Jo, den går ju och hänger med huvudet!”

Klassikern på området är väl ändå den finske ungdomsledaren, som skulle ha morgonsamling i högstadiet. ”I dag ska jag tala om ett litet ord som är väldigt centralt i kristen tro, har tre bokstäver och ett ”l” i mitten! Vilket ord tror ni att det är?”

Varpå högstadieiterna svarade ”ÄLÄ!” (”Du får inte”)

Det var för dem ett ord, som de förknippade bra mycket mer med kristen tro än det ”ilo” (”glädje”), som andaktshållaren försökte få fram…

 

Hur har vi i de kristna leden då hamnat så på sidan om festen och glädjen, att andra människor förknippar oss mer med förbudens ”älä” än med frihetens ”ilo”?

Är det möjligen så, att också vi, som bär det kristna namnet, ibland är mer upptagna med det vi inte får göra, än med allt det goda vi har fått – och är vi alldeles för upptagna med att tala om för varandra vad vi inte får och inte bör, och med att vakta på varandra för att ingen ska säga eller göra något, som inte stämmer med alla de oskrivna paragraferna?

 

Jag minns också en gång, när en broder i Herren frågade mig vad jag gör för att hålla min fysiska kondition någotsånär i skick.

Jag berättade för honom att jag har en skivstång hemma,som jag brukar dra ett träningspass med ett par gånger i veckan, och att jag har en boxsäck som jag slår och sparkar när andan faller på.

Han stirrade på mig med förfärade ögon, och så sade han ”Men inte får du göra sådana saker, du är ju pastor!” (Vilket jag inte är, men det är nu en feluppfattning som är tämligen utbredd…)

Hans kristendom föreföll mig vara mer inriktad på ”älä” – ”du skall icke”  än på ”ilo” – ”glädje”, det måste jag medge…

Min digra boksamling har också framkallat höjda ögonbryn hos en och annan, tydligen borde inte en sån som jag läsa fantasy och deckare!

 

När jag skriver det här kommer jag ihåg en episod ur en av C S Lewis Narniaböcker.

Platsen är Arkenland, boken är ”Hästen och hans pojke”, en av delarna i Narniakrönikan.

De två talande hästarna Bri och Vin har, i sällskap med med ungdomarna de flydde tillsammans med från Calormen, äntligen nått sina drömmars mål. Nu återstår bara för hästarna att gå över bergspasset mellan Arkenland och Narnia, sedan är de hemma hos sina sina släktingar och vänner igen!

Då drabbas Bri av en förfärlig tanke: Anses det månne passande för en talande häst i Narnia att rulla sig, när det kliar på ryggen? Tänk om de andra kommer att tycka att han är löjlig, om han rullar sig? Tänk om han aldrig mer får ta sig en rullning efter att han gått över bergspasset där framför??

”Ja, jag kommer då att rulla mig”. säger Vin, när hon får höra hans farhågor. ”De får väl tycka vad de vill, det bryr jag mig inte om!”

Men stackars Bri har svårt att se saken från den synvinkeln. Han tar sig en sista rejäl rullning på marken, och sedan stiger han upp. ”Mot Narnia och Nordanlanden!” säger han, men han ser mer ut som en häst på väg till sin avrättning, än som en häst på väg till frihetens land, när han säger det…

 

Hur många är det månne som tänker som hästen Bri, när de känner Guds kallelse att komma hem, att komma till Honom, inom sig?

”Men om jag blir kristen får jag väl aldrig ha något roligt mer…”

Och hur många är det, som har ”gått över bergspasset till Narnia”, som har tagit ”a step across the line”, som Don Francisco sjunger, men som nu går där och känner sig som slavar mitt i Frihetens land, därför att de är så ängsligt angelägna om att bevara sitt anseende, att göra allting rätt, att vara så förbaskat (ursäkta uttrycket) fromma och fina och bra, att de aldrig vågar vara sig själva – vilket ju är en av grundförutsättningarna för att kunna vara glad?

Och så en slutvinjett för er som gillar Tove Jansson:

”Men knyttets nya skor var mycket trånga

och kappsäcken var tung, och solen sken

När kvällen kom och skuggorna blev långa

fanns inte mycket kvar av knyttets ben

Han satte sig på kappsäcken och sa

den är nog ändå rysligt bra att ha!

 Då flög en vind från havet in med lockande musik

En mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik

Nån kappsäck har han aldrig haft, och inga trånga skor

han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor…”

 

Det är egentligen djup teologi, det här, och psykologi med, för den delen!

Är den nu så rysligt bra att ha, den attityd som får en människa att kånka omkring med sin tro som ett lass tegelsten på ryggen?

Är de nu så nödvändiga att ha på fötterna, de skor som ska tvinga ens tår in i exakt samma modell som alla andras?

Det är verkligen inte lätt att vara glad, om man ständigt ska gå omkring i ett par för trånga skor!

 

Det finns ju också en rolig historia om kvinnan, som hade lidit mycket för sin tro,  hon trodde nämligen att hon hade skonummer 37…

I det här sammanhanget blir den mer tragisk än rolig.

Jag är rätt säker på att de nya skor, som den förlorade sonen fick på sina fötter, när han kom hem, inte var för trånga!

Fadern visste nog vad sonen hade för skonummer!

Men, vissa burar tycks vara av guld, att döma av vilket värde invånarna förefaller att sätta på dem, vissa trånga skor likaså…

 

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg
En kommentar på “Tro och trånga skor
  1. Intressant. Jag kommer just hem från Texas där jag hade tillfälle att lyssna på Gaither vokal band live. De har nog definitivt sett till att de inte har för trånga skor. Den avslappnade glädje de förmedlade i en atmosfär av jesusnärhet gjorde, att man gick hem uppbyggd och styrkt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>