Mötet med mig själv

Idag, 17.2, har söndagen temat ”Den oförtjänta nåden”.

Det uttrycket är i sig onekligen något av tårta på tårta – något sådant som ”förtjänt nåd” finns ju överhuvudtaget inte!

Dock behöver det nog understrykas, att nåden är just nåd, och därmed totalt oförtjänt, det har jag märkt inte minst när jag då och då i samtal med människor har stött på problemet med att inte kunna förlåta sig själv.

Den, som går med en molande besvikelse över sig själv, över att inte ha begripit bättre, kanske rentav handlat mot bättre vetande, inte varit bättre som människa än att man ställt till med både den ena och den andra galenskapen, gjort bort sig och syndat inför både Gud och människor, den som tänker och känner så har i allmänhet problem med att förlåta sig själv!

Där det finns skuldkänslor, självanklagelser och självförakt kan man konstatera, att här har tydligen inte förlåtelsen riktigt landat!

 

Ibland är det så, att människan inte riktigt tagit till sig det faktum att hon är förlåten, att Gud har förlåtit alla ens synder och all orättfärdighet.

Då behöver inte lösningen ligga längre bort än att man inser, att man i själva verket säger att Gud har fel, när man ser sig själv som oförlåten,  inte vill förlåta sig själv.

Om Gud säger att det du har gjort är förlåtligt, och du säger att det är oförlåtligt, då säger du ju att Gud har fel!

 

Men andra gånger ligger problemet djupare än så.

Då har man en människa framför sig, som nog i och för sig godtar och tror att Gud har förlåtit henne, men som ändå inte har förlåtit sig själv.

Detta märks på att hon anklagar, dömer och föraktar sig själv.

Det gör man inte, om man har förlåtit sig själv!

Ibland kan en sådan här människa säga att hon nog visst har förlåtit sig själv.

Ja, hon kan leva i den tron att hon har gjort så, men symtomen visar klart att hon inte har försonats med sig själv, och det är försoningen, som är den verkliga förlåtelsens frukt!

 

Vad beror det då på, när en människa kör fast på det här sättet, och inte kommer vidare?

Oftast tycks det handla om att man har byggt sin självbild på en alltför optimistisk grund.

Människan vill ju gärna tänka gott om sig själv!

Den köttsliga naturen har många målsättningar, och att vara rättfärdig, alltså en hygglig, trevlig, bra, god människa, hör med till de målsättningarna.

När man sedan tvingas inse att man inte var fullt så god som man trodde, när illusionen brister, då uppkommer behovet att förlåta sig själv, att försonas med den man i verkligheten är.

 

Det berättas att Luther en gång sade så här till sin medreformator Melanchton, när denne var i samvetsnöd över sin syndighet: ”Synda frimodigt, Gud förlåter bara stora syndare!”

Det ligger mycket i det, fast jag skulle kanske hellre säga, att det är bara den, som godtagit sanningen om sig själv, som faktiskt kan ta emot Guds förlåtelse -  och man kan lika gärna säga att det bara är den, som försonats med sanningen om sig själv, nämligen att man inte är en liten syndare, inte ens en medelstor syndare, utan faktiskt en stor syndare, som också kan förlåta sig själv.

Att inte kunna förlåta sig själv kan beskrivas som gamle Adams besvikelse över att inte vara bättre än han är, att inte ha klarat av att bygga upp en egen rättfärdighet, utan tvingas erkänna sitt behov av heltäckande nåd.

När man inte kan släppa taget om drömmen om att vara bra och god, inte vill släppa taget om den orealistiska självbilden, när man fortsättningsvis skulle vilja bygga litet grann av sin identitet på sin egen duktighet, då blir det svårt att förlåta sig själv för att man gjort och sagt sådant, som hotar egenrättfärdighetsprojektets grundvalar!

 

I 2 Kor 7:10 talar aposteln om två slags sorg.

Där finns världens sorg, som leder till död, och där finns sorgen efter Guds sinne, som leder till liv.

I de föregående verserna talas också om hur omvändelse, sinnesändring, leder fram till en sorg efter Guds sinne.

Den som i ljuset av sina egna tillkortakommanden tvingas konstatera att ”jag var tydligen inte bättre än så här” har alltså två vägar att välja på.

 

Den ena vägen, livets, frälsningens och frihetens väg, går via att omvända sig från sina höga tankar om sig själv, komma ut ur illusionen, och ta till sig den nya, sanna bilden av sig själv: Jag är en stor syndare, som av Guds nåd får förlåtelse varje dag, får vara ett Guds barn nu och för alltid, och aldrig kommer att skiljas från Kristi kärlek – inte för att jag själv är så förtjänt av det, utan för att Gud älskar mig och har gjort frälsning åt mig!

Då behöver man inte längre gå omkring och anklaga sig själv för att man inte är något, som Gud de facto har sagt att man inte är!

 

Den andra vägen, den som bara har den slags död, som består i att inte kunna försonas med att man är vad man är, ”världens sorg”, den handlar om att vägra försonas med sig själv, vägra att godta att man inte är någon god och rättfärdig människa, fortsätta att försöka uppehålla illusionen, och hata sig själv för att man inte lyckas.

 

Det är kris, när ens självbild går i kras, jag försöker inte förringa den saken.

Kris, grekiskans krisis, kan dock betyda både dom och möjlighet.

Domen över mina egna försök att vara bra, min egen falska självbild, den dom som mitt eget misslyckande fäller, den innebär ju samtidigt en möjlighet att gå djupare i sanningen, djupare i frälsningen, längre ut i friheten, den frihet, där man vilar i nåden istället för att arbeta och vara betungad!!

Men på den vägen kan jag inte ta med mig en enda gnutta av min egen rättfärdighet.

Min önskan att vara god kan aldrig försonas med mitt behov av att försonas med den jag är.

Den önskan kan aldrig, så som det står i Rom 10:3, underordna sig rättfärdigheten från Gud!

 

Taggar:
Publicerad i Undervisning

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>