Vargar och myggor

I dagens tidning fanns en liten tecknad serie, som behandlade den lika drastiska som oväntade nedgången i antal vargobservationer här i Vasatrakten. Man får anta att det är rätt många, som känner stor lättnad över att gråbenen verkar ha flyttat till andra jaktmarker, folk vågade ju knappt gå ut i naturen för att plocka bär ens senaste sommar, för att inte tala om alla de barn, som senaste vinter skulle vänta på skolskjutsar på vägar, där vargarna också rörde sig.

Serietecknaren föreföll ha sin egen teori om till vilka jaktmarker vargarna kunde tänkas ha flyttat, nämligen de sälla…

 

När man är ute i skogen om vintrarna, är det dock inte vargarna,  som är det mest frekvent förekommande irritationsmomentet, snön, som rasar ner i nacken från trädgrenarna, är betydligt värre, för den finns ju där mest hela tiden!

Samma gäller sommartid, inte är det varg och björn, som då  irriterar mig i skogen i varje fall, det är myggorna!

De surrar ju omkring en precis hela tiden, och går in för landning på varje kvadratcentimeter bar hud, och sticks och har sig!

De små irritationsmomenten är värre än de stora på så sätt, att de dyker upp så väldigt ofta!

 

Så är det ju med alla slags både smärre och större irritationsmoment i livet.

De stora katastroferna kommer (förhoppningsvis) inte så tätt, medan mindre irritationsmoment surrar kring huvudet daglig dags.

Hur väl eller hur dåligt vi förmår handskas med dem, det är långt beroende av vår egen attityd!

Det kom jag att tänka på nu senast idag, när en mindre, men ständigt återkommande irriterande sak fick mig att se fullständigt rött och nästan, bara nästan, men i alla fall, börja vidta mindre väl överlagda åtgärder.

Nu, när jag har hunnit räkna till tio, lugna ner mig, och sätta in denna i och för sig tämligen obetydliga sak i ett större perspektiv, får jag ju dra på mun åt mig själv. Hur kunde jag gå i taket så totalt för en sak, som inte kostar mig något, inte inverkar på min hälsa, inte har någon betydelse för varken människors frälsning eller Finlands framtid, och inte ens gör varken till eller från på den globala uppvärmningen?

Svaret på den frågan är väl kort och gott, att här handlar det om utnötningseffekten.

Vem skulle bli irriterad över en enda mygga på hela sommaren? Eller en enda snöflinga i nacken på hela vintern?

Det är mängden, den här ständigt återkommande, ständigt närvarande lilla irritationen, som nöter ner ens tålamod, om man tillåter detta att ske!

 

Irritationen kan smyga sig på genom att grannens hund skäller natt och dag, att han, som bor ovanför dig, sjunger högt och falskt i duschen klockan sex varje morgon, eller så det kan vara våningshusets ungar, som lämnar sina cyklar liggandes precis mitt på gångbanan vareviga dag, eller att något skramlar under instrumentbrädan på din bil, och du bara kan inte hitta orsaken, som får adrenalinet att rinna till på daglig basis.

Eller så har du har råkat bli begåvad med en, som du tycker, alldeles ovanligt obegåvad chef – eller så har din make, eller maka,  eller barn, eller föräldrar något irriterande sätt att bete sig eller uttala sig, som kommer igen och igen… irriterande personer, som du måste tillbringa tid med, om du vill det eller inte.

Den gemensamma nämnaren är i varje fall ett ständigt närvarande moment av något, som kan användas till att framkalla irritation hos dig.

Och det är det, som du och jag som Kristi lärjungar får vara medvetna om:  det finns någon, som mer än gärna hjälper oss att lägga märke till de små irritationsmomenten, som förstorar dem, blåser upp dem bortom alla rimliga proportioner, och riktigt pekar ut för oss hur retfullt detta är, och hur vår omgivning antagligen på pin kiv, och bara för att reta oss, bär sig åt på det här sättet!

Den individen är det, som vanligt, bäst att inte lyssna på!

 

Taggar:
Publicerad i Svenska blogginlägg